Den 11 maj 2025 höll påve Leo XIV sitt första söndagstal där han slog fast något som vi har anat länge: världen befinner sig redan i ett ”tredje världskrig i bitar.” Han uppmanade världens ledare att sträva efter en ”rättvis och varaktig fred” i konfliktzoner som Ukraina och Gaza. Men det här är mer än diplomatiska ord. Det är ett desperat rop om att världen håller på att slitas itu – inte av ett enda krig, utan av många samverkande strider som alla kokar ner till samma sak: kampen mellan frihet och förtryck.
Det handlar inte längre om enskilda konflikter. Det handlar om ett globalt uppbrott där två världsbilder ställs mot varandra: en som försvarar nationell suveränitet, demokratiska rättigheter och västerländska värderingar – och en som vill krossa dem genom kontroll, propaganda och våld. Och dessa frontlinjer? De finns överallt – på slagfält, i parlament, i klassrum, i våra nyhetsflöden och i våra digitala liv.
Ukraina är fortfarande det mest synliga exemplet på detta världskrig i bitar. I april 2025 dödades över 200 civila – den blodigaste månaden på ett halvår. Ryska offensiver slår urskillningslöst mot civila mål i ett försök att krossa både fysisk infrastruktur och nationell vilja. Det här är inte bara ett territoriekrig – det är ett försök att utplåna ett fritt folk. Och låt oss vara tydliga: det här är bara början. Det är första scenen i en global ideologisk konflikt där väst prövas – inte i ord, utan i handling.
I Asien utgör Taiwan nästa stora prövning. Kina har genomfört massiva militärövningar runt ön – med blockadscenarier och simulerade precisionsanfall. Det är inte övningar – det är maktdemonstrationer. Det kinesiska kommunistpartiets mål är att krossa Taiwans demokrati och signalera att man tänker omforma regionen i sin bild. Varje steg där är ett test på om fria länder är redo att försvara andra fria länder – eller om de bara pratar.
Israel utkämpar ett existentiellt försvarskrig. Från Gaza till Syrien och Jemen möter man angrepp från fientliga aktörer som drivs av en ideologisk agenda – ofta med stöd från Iran. Men det här är inte en maktkamp om territorium. Det är ett försvar av en demokratisk nation i ett hav av diktaturer. Israel är inte aggressorn – det är skölden mot det kaos som annars skulle dominera regionen. Att försvara Israel är att försvara stabilitet, rationalitet och västerländska värderingar i Mellanöstern.
Iran spelar ett högt spel. Medan förhandlingar med USA pågår i Oman, trappar man upp sitt kärnprogram och vägrar minska sin anrikning. Regimen vet att världen är splittrad, trött och osäker – och utnyttjar det hänsynslöst. Strategin är tydlig: ljug, dröj, beväpna. Ett kärnvapenbestyckat Iran är inte bara ett hot mot Israel – det är ett hot mot hela den fria världen.
Men inte alla krig förs med tanks. I stora delar av Afrika och Asien pågår en annan form av krig – jihadismens krig. I Nigeria, Sahelområdet, Somalia, Pakistan och Filippinerna mördas civila, attackerar självmordsbombare regeringsstyrkor och infiltreras lokalsamhällen av salafistiska terrornätverk. Det här är inte isolerade terrorceller – det är delar av en global ideologisk rörelse som hatar väst, hatar demokrati, och vars mål är islamistisk dominans.
Och medan dessa jihadister mördar i öppen dager, pågår ett annat krig i det tysta – rakt in i hjärtat av Europa. Genom massinvandring, kulturell eftergivenhet och politisk feghet har västländer som Sverige, Frankrike, Belgien och Storbritannien tillåtit framväxten av parallella samhällen. Här gäller inte europeisk lag, utan religiös lag. Det handlar inte längre om integration – det handlar om kulturell utplåning. Den långsamma islamiseringen av Europa är ett faktum, inte en konspiration.
De forna öststaterna – länder som en gång kämpade sig fria från Sovjet – manipuleras nu tillbaka in i Rysslands grepp. Inte genom stridsvagnar, utan genom valpåverkan, propaganda, energiberoende och ekonomiska hot. I Ungern, Slovakien, Serbien och Bulgarien vinner pro-kremlska partier mark. Flera av deras ledare agerar mer som Putins agenter än som folkets representanter. Det är valurnan som används som vapen – och Europa blundar.
USA och Kina utkämpar ett handelskrig där tullar, blockader och teknikrestriktioner är dagens vapen. Men kriget pågår också i våra digitala liv. Cyberattacker, sociala medier och AI-baserad desinformation används för att splittra samhällen, hetsa folkgrupper mot varandra och destabilisera demokratier. Vi bombarderas inte av bomber – vi förgiftas av flöden.
Låt oss vara kristallklara: vi är mitt i ett världskrig. Men inte ett krig som börjar med en förklaring – utan ett som smyger, flyter, sipprar in i varje aspekt av våra liv. Frontlinjerna är redan dragna:
Frågan är inte längre om ett tredje världskrig kommer –
Frågan är: När inser vi att det redan har börjat?