Låt oss vara ärliga. Det pratas allt mer om att om vänsterblocket vinner nästa val, kommer bränslepriserna att höjas – igen. Miljöpartiet har redan sagt det rakt ut. Socialdemokraterna har inte gett några klara löften åt något håll, men vi vet av erfarenhet att de ofta går i samma riktning. Vänsterpartiet vill också se kraftfulla klimatåtgärder, vilket i praktiken ofta betyder högre kostnader för vanligt folk. Så vi vet redan vad som väntar: fler skatter, dyrare bränsle – och återigen är det vanliga medborgare som får ta smällen.
Men vi måste ställa frågan – varför?
Vi matas med samma luddiga förklaringar: ”2030-målen”, ”klimatåtaganden”, ”EU:s klimatneutralitet”. Men ingen förklarar vad det faktiskt innebär för den genomsnittlige svensken som behöver bilen för att ta sig till jobbet, hämta barnen, eller bara för att leva utanför en större stad.Låt oss reda ut det.
År 2018 antog EU det så kallade klimat- och energiramverket för 2030. Målet? Att minska växthusgasutsläppen inom unionen med minst 55 % till år 2030. Som vanligt var Sverige inte bara med – vi lovade att gå ännu längre.
Men blev folket tillfrågat?
Besluten fattades i Bryssel och i Stockholm – av ministrar, tjänstemän och EU-förhandlare. Visst, Sveriges regering godkände det. Visst, våra EU-parlamentariker röstade. Men sanningen är att vanliga svenskar aldrig blev tillfrågade om de var beredda att offra sin ekonomi, rörlighet och livsstil för abstrakta mål som klubbades bakom stängda dörrar.
Om syftet är att minska utsläppen, varför är politikernas favoritmetod alltid att höja bränslepriserna?
Svaret är enkelt: det är enkelt.
De säger att det handlar om att ”styra beteenden”. Men det här handlar inte om att styra – det handlar om att straffa. Man straffar människor för att de lever vanliga liv i ett land med långa vintrar, stora avstånd och glesbygd.
Och vi ska bara acceptera det?
Ställ dig själv frågan: Kommer det verkligen att påverka klimatet globalt om vi betalar 5, 10 eller 15 kronor mer per liter bensin?
Sverige står för mindre än 0,1 % av världens utsläpp. Ja, du läste rätt. En tiondels procent. Även inom EU är vår andel liten. Samtidigt bygger Kina nya kolkraftverk varje månad. USA, Indien och andra länder släpper ut i en skala som Sverige aldrig kan matcha.
Så vi frågar igen: Varför ska svenskar blöda ur plånboken för ett problem vi inte har orsakat och som vi inte kan lösa ensamma?
Och viktigast av allt – kommer det ens att hjälpa?
Vad är poängen med att förstöra hushållens ekonomi här hemma när resten av världen fortsätter att smutsa ner som vanligt?
Vi ska heller inte glömma att Sverige redan är ett föredöme i klimatarbetet.
Sedan 1990 har vi minskat våra växthusgasutsläpp med omkring 35 %, och vårt elsystem är ett av de renaste i världen tack vare vattenkraft, kärnkraft och bioenergi. Vår elproduktion är i princip helt fossilfri.
Med andra ord – vi har redan gjort vår del, och ändå får vi höra att vi måste göra ännu mer – genom att höja skatter och göra vardagen dyrare.
Så vi frågar igen: När är det nog? Och varför är det alltid de som redan har burit bördan som ska pressas ännu mer?
Vi säger inte att vi ska ignorera miljön. Vi säger att lösningarna måste vara rättvisa. De måste vara demokratiska. Och de måste vara realistiska.
Vi ska inte acceptera att bli skattade till lydnad, medan de som har råd med elbilar och stadsnära liv knappt märker skillnaden. Vi ska inte sitta tysta medan politiken skrivs över våra huvuden och säljs in som ”vetenskapsbaserad”, när den i verkligheten ofta är ideologiskt styrd och ekonomiskt hänsynslös.
Vi kräver:
Vi röstade aldrig för detta. Och vi tycker inte att det är rättvist.Så låt oss säga det tydligt: det är inte vi som är problemet – och vi vägrar att bli syndabockar.