George Orwell skrev en gång: “kvinnor står alltid och oundvikligen på statens sida.” Det var inte ett sexistiskt angrepp – utan en psykologisk iakttagelse. I sin naturliga roll som vårdare och moraliska väktare tenderar kvinnor att prioritera trygghet och omtanke framför risk och frihet. Den instinkten, som är sund i hemmet, blir farlig när den utnyttjas ideologiskt. Totalitära system förstår detta utmärkt. De behöver inte längre införa tyranni med vapen – de säljer det som välmående, empati och inkludering.
Det här är särskilt tydligt i moderna välfärdsstater som Sverige, där politisk korrekthet paketeras som moralisk godhet och statlig kontroll marknadsförs som omtanke. När konformitet kallas för medkänsla och kontroll för omsorg, börjar staten forma samhället genom känslomässig påverkan – inte genom våld. Och det fungerar – särskilt på den feminina psyket. Resultatet? Ett folk som lärs att frukta obehag mer än de fruktar förlusten av frihet.
Men historien slutar inte med kvinnorna. Män, styrda av biologiska och sociala drivkrafter, gör nästan vad som helst för att attrahera en partner. Så när kvinnor fångas av statens propaganda – lärs att lydnad är dygd och att motstånd är våld – följer många män efter. Särskilt de som inte kan konkurrera på den traditionella relationsmarknaden. De gör sig mjukare. De härmar sårbarhet. De signalerar rätt åsikter. Evolutionsbiologer kallar det för “smygtaktiken” – lågstatusmän som imiterar feminina egenskaper för att få tillgång till reproduktion.
Samtidigt som detta pågår, faller familjer isär. Äktenskap blir ovanliga. Faderskap blir valfritt. Ensamstående mödraskap – en av de starkaste indikatorerna för fattigdom, kriminalitet och socialt utanförskap – blir normaliserat. I Sverige har vi en av de högsta andelarna ensamstående föräldrar i västvärlden, och det lyfts till och med fram som ett tecken på “framsteg.” Men barn som växer upp utan pappa har sämre förutsättningar i livet. Och när pappan är borta, kliver staten in – som försörjare, beskyddare och pseudo-förälder.
Och vem betalar för detta nya föräldraskap? Män. Arbetande män. Ansvarsfulla män. Män som gifter sig och bildar familj. De finansierar det system som underminerar familjen de själva byggt. Istället för att försörja sina egna fruar och barn direkt, beskattas de för att staten ska göra det åt dem.
Varför? För att kvinnor har lärt sig att se varje relation som en maktkamp – utom den till staten. Att förlita sig på en man är idag svaghet, men att förlita sig på en byråkrati är “självständighet.” Det här är inte framsteg. Det är beroende med ett nytt ansikte.
Och den moderliga instinkten försvinner inte bara för att kvinnan inte har egna barn – den omdirigeras. Ofta till abstrakta “goda” syften. Till att “rädda världen.” Till att behandla vuxna som barn – särskilt minoriteter – i social rättvisas namn. I Sverige ser vi det i eviga statliga kampanjer som framställer invandrare som hjälplösa, brottslingar som missförstådda och manlig framgång som något farligt. Det är en ideologi byggd på avund, maskerad som omsorg.
Samtidigt förfaller män som står utanför – de blir bittra, håglösa, hopplösa. Det vi ser är Nietzsches ressentiment i realtid – avund klädd i moral. Styrka fördöms som tyranni. Svaghet förhöjs till dygd. Vi lever i ett samhälle där det känns grymt att straffa brott, där offerrollen ger status och där personligt ansvar betraktas som förtryck.
Nietzsche kallade dessa personer för “tarantlar.” De som predikar rättvisa men drivs av bitterhet. Orwell såg dem också. Han skrev att “de flesta medelålders socialister, som i teorin längtar efter ett klasslöst samhälle, klamrar sig desperat fast vid sina små skärvor av social prestige.” De bryr sig inte egentligen om de utsatta – de använder dem som vapen. Det verkliga målet är inte orättvisa, utan framgång. Självständighet. Kompetens. För dessa egenskaper avslöjar deras egna tillkortakommanden.
Men det här går djupare än känslor.
Det här är inte bara mjukhet – det är teknik. Den svenska staten, likt andra västerländska regeringar, samarbetar med techbolag för att upprätthålla ideologisk lydnad. Censur, avplattformning, algoritmiskt straff. Debatt ersätts med tystnad. Samhället styrs inte längre genom hot – utan genom emotionell programmering.
Och företagen – långt ifrån att stå emot – har blivit lydiga verktyg. HR-avdelningar agerar som moraliska poliser. Jämställdhetsprojekt, värdegrunder, hållbarhetsmål – allt används för att främja samma agenda som staten. Svenska företag har blivit ideologiska megafoner.
Och konsekvenserna är katastrofala. Sverige – precis som andra västländer – upplever en drastisk nedgång i födelsetalen. Ett samhälle som inte längre vill eller kan reproducera sig är ett samhälle i existentiell kris. När män och kvinnor alieneras från sina naturliga roller, blir framtiden biologiskt ohållbar.
Värre ändå: vi förvandlas till barn. Vuxna behandlas som känsliga varelser. Trigger warnings. Trygga rum. Statligt subventionerad psykisk “självomsorg.” Det här är inte empati – det är kontroll. En förnekelse av personlig utveckling och motståndskraft.
Men här är det verkligt farliga: ett samhälle som bygger på känslomanipulation och moralisk förvirring kan inte överleva. Och lösningen är inte att pendeln slår tillbaka till brutalt patriarkat eller machomaskulinitet. Svaret är inte dominans. Svaret är balans.
Maskulinitet och femininitet är inte fiender – de är beroende av varandra. Sverige lämnade en tid där maskulinitet förtryckte femininitet, bara för att hamna i en tid där femininitet nu förtrycker maskulinitet. Vi lider inte av patriarkat. Vi kvävs av patologisk mjukhet, avundsjuka och bitterhet.
Om vi inte inser denna obalans – om vi fortsätter nedför denna känslostyrda, verklighetsförnekande, ideologiskt programmerade väg – kommer framtiden inte vara fri. Den kommer vara ensam, förvirrad, beroende – och till slut, trasig.
Vi måste hitta tillbaka till jämvikten. Vi måste återupprätta familjen, stärka det personliga ansvaret och försvara friheten – inte känslor. För ett folk som byter ut fadern mot byråkraten, sanningen mot känslan, och styrkan mot underkastelse – kommer inte överleva.