I juni 2025 har de ryska förlusterna i Ukraina officiellt passerat en miljon. Det här är inte en chocksiffra för rubriker – det är verklighet. Och för den som fortfarande tror att Vladimir Putins krig är ett styrkebesked, så har man inte tittat på siffrorna... eller konsekvenserna.
För när allt lägger sig – och det kommer det att göra – kanske Ryssland fortfarande har en flagga hissad i en sönderbombad ukrainsk stad. Men de har inte kvar de unga män de skickade dit. De har inte kvar ekonomin de en gång hade. Och de har definitivt inte kvar en framtid värd att slåss för.
När militära experter talar om förluster menar de inte bara döda. Förluster omfattar tre kategorier:
Enligt både ukrainska och oberoende västliga uppskattningar är 50–60 % av de ryska förlusterna oåterkalleliga. Det betyder över en halv miljon män som antingen är döda eller permanent utslagna.
Det är en nivå av förödelse vi inte har sett sedan 1900-talets mörkaste kapitel.
För att förstå den fulla effekten måste vi tala om demografi. Rysslands befolkning åldras snabbt. Landet har helt enkelt inte tillräckligt många unga män för att ersätta dem som dödas eller lemlästas i Ukraina.
Av 146 miljoner människor är andelen stridsdugliga män snabbt krympande. Den ryska befolkningspyramiden visar att yngre generationer – de under 25 – utgör en chockerande liten del av samhället. De flesta stridande är mellan 30 och 50 år.Och även de håller på att ta slut.
Lägg till att den manliga medellivslängden i Ryssland ligger runt 64 år. Och tänk på att många av de män som inte blivit inkallade redan flydde landet när mobiliseringen började. Rysslands framtida arbetskraft blöder i Donetsk och Zaporizjzja.
För att locka in nya soldater erbjuder Ryssland idag en rekryteringsbonus på 40 000 dollar. I ett land där den genomsnittliga månadslönen är cirka 1 000 dollar motsvarar det 3,5 års inkomst i ett svep. Lägg till höga månadslöner och dödsersättningar – och du har ett krig som drivs av desperation.
Kostnaden? 24 miljoner dollar om dagen, bara för att upprätthålla rekryteringen. Och då räknar vi inte ens in utrustning, logistik eller vapenproduktion.
Militära utgifter ligger nu på 6,3 % av BNP – den högsta nivån sedan Sovjettiden. Kriget finansieras genom oljeintäkter, nödfonder och lån från ryska banker. Men dessa resurser håller på att ta slut. Budgetunderskottet växer. Inflationen förblir hög. Den civila ekonomin krymper.
Den ryska staten offrar sin framtid för att betala för sin historia.
Det här är ingen klassisk värnpliktsarmé. Kreml vet att en fullskalig mobilisering skulle krossa det lilla stöd som finns kvar. Istället bygger man på ett system av kontraktsoldater – så kallade frivilliga.
För att hålla igång krigsmaskinen krävs 35 000–45 000 nya soldater varje månad. Men det blir allt svårare. Färre vill ansluta sig. Premierna höjs, men motivationen sjunker.
Till slut når även diktaturens rädsla sin gräns. När tillräckligt många dör för ingenting, slutar folk att lyda.
Efter tre års blodbad, med en miljon offer och miljarder rubel förbrända, vad har Ryssland egentligen åstadkommit?
Ett par sönderbombade byar i östra Ukraina. Några symboliska landvinningar – de flesta redan omtvistade sedan 2014. Frontlinjen rör sig bara till priset av tusentals döda.
Samtidigt har Ukraina slagit till långt in i Ryssland. Droner har förstört flygplansbaser. NATO:s stöd är starkare än någonsin. Och Ukraina fortsätter kämpa – med mål och övertygelse.
En del svenskar frågar: Varför ska vi bry oss om ett krig hundratals kilometer bort?
Svaret är enkelt: vi känner redan av konsekvenserna.
Genom att använda gasleveranser som ett vapen under kriget har Ryssland bidragit till att driva upp energikostnaderna i Europa. Kriget har stört livsmedelskedjorna och tvingat Sverige att gå med i NATO efter 200 års neutralitet. Unga ryska män har flytt till Europa – även till Sverige – för att undvika mobilisering. Gränsbevakning och försvarsbudgetar ökar – pengar som kunde ha gått till svenska skolor, vård eller pensioner.
Det här är inte bara en tragedi för Ukraina eller en katastrof för Ryssland – det är en strategisk väckarklocka för hela Europa, särskilt för mindre nationer som Sverige som värdesätter fred, suveränitet och stabilitet.
Ändå hörs röster i Sverige – ofta från självutnämnda ”nationalister” – som säger att detta inte är vårt krig, att vi borde stå utanför och aldrig stödja Ukraina. De pratar om globalism, men missar hela bilden.
Om Ukraina faller stannar inte hotet där. Nästa mål blir Baltikum. Finland. Kanske även Sverige. Det är inte spekulation – det är verkligheten som fick oss att överge neutralitet och ansluta oss till NATO.
Vissa tycks tro att bara för att någon som Putin – eller till och med Trump – är emot liberalismen, så är de automatiskt på vår sida. Men verklig nationalism är aldrig blind. Bara för att någon ogillar globalism betyder det inte att de står för frihet, rättvisa eller nationellt självbestämmande.
Tillsammans för Sverige står för ett starkt Sverige. Ett Sverige som inte viker sig för tyranner. Ett Sverige som lär av historien – inte upprepar den. Och framför allt: ett Sverige som sätter vårt folk först – före ideologi, före främmande makter och definitivt före imperiedrömmar.
Putins löfte till folket var enkelt: ge upp er frihet, så skyddar vi er. Men vad händer när det är staten som dödar söner, bröder och fäder? När fienden är påhittad, men döden är verklig?
Det ryska folket får inte säga sanningen – det är brottsligt att kritisera kriget. Men tystnaden talar ändå. Färre anmäler sig. Fler flyr. Priserna för att värva nya soldater stiger.
Putins stat utlovade stabilitet. Nu levererar den sorg, inflation och begravningar.
Så frågan som egentligen betyder något är:
Var det någonsin värt det, Vladimir?