Teheran bokstavligen brinner. Israels stridsflyg markerar varje dag hur terrorism och religiöst diktat urlakas. Det handlar inte bara om bomber – det handlar om ett systems undergång och själen hos den iranska staten.
Den 15 juni 2025 deklarerade premiärminister Benjamin Netanyahu i Fox News:
”Regimförändring i Iran skulle visst kunna bli resultatet, eftersom regimen är mycket svag… Vi är redo att göra det som krävs… för att avlägsna två existentiella hot – kärnvapenhotet och ballistikhotet.”
”Åttio procent av folket skulle kasta ut dessa teokratiska tyranner… beslutet att stiga upp är folkets.”
Med Operation Rising Lion har Israel slagit till mot IRGC‑ledning, kärnforskare och infrastruktur i Natanz, Fordow och andra nav – alla riktade insatser att bryta regimekroppen, inte bara försvaga den.
I USA råder en nästan absurd spänning. Under sitt andra Trumpmandat sade han den 14 juni:
”Iran och Israel borde ingå en överenskommelse, och kommer göra det.”
Han föreslog att medla via Vladimir Putin – ett uttalande som väcker oro med tanke på Trumpkritik om Rysslands inflytande. Han motsatte sig också hårda åtgärder mot Khamenei: ”Regimförändring är ännu inte USA:s politik.” Tonen signalerar stöd till Israel men samtidigt politisk flexibilitet. När Trump föreslår Moskva som meglingsexpert, understryker det en bakomliggande osäkerhet – eller möjligt beroende – som många menar bör ifrågasättas.
Irans inhemska front faller samman inför öppen ridå. På bara två veckor har landet upplevt över tvåhundra olika protester – ett remarkabelt antal även med post-2022-mått. Det handlar inte om perifera demonstrationer; de leds av samhällets kärnpelare: universitetsprofessorer, fabriksarbetare, pensionärer, läkare och statstjänstemän. Detta är inte längre ett ungdomsuppror – det är en nationell uppgörelse.
Hyperinflationen har nu passerat 40 procent, arbetslösheten ligger runt 25 procent och hela provinser brottas med vattenbrist och strömavbrott. Privat missnöje har flyttat ut på gatan. Regimens monopol på rädsla har kollapsat; iranierna är inte längre rädda. Staten som en gång krossade motståndet med järnhand ser nu hur protesterna växer snabbare än den kan slå ned dem.
Moskéer stänger – inte på grund av statliga beslut utan därför att människor har slutat gå dit. Fredagsböner som en gång var obligatoriska lojalitetsceremonier ekar tomt. Den religiösa infrastrukturen ruttnar inifrån. Samtidigt pågår en tyst kulturrevolution bakom stängda dörrar: privata hem har blivit grogrund för förbjuden konst, underjordisk tro och viskande politiska strategier.
Kapitalflykten accelererar. Miljarder i privat förmögenhet har redan flytt till Dubai och Istanbul, vilket dränerar Irans ekonomi på syre. Eliten vet vad som väntar. Förtroendet för regimen eroderar till och med inom dess egna led; rapporter talar om avhopp bland IRGC-officerare och den politiska innersta kretsen. Den islamiska republiken är inte längre fruktad – den är urholkad, ruttnar inifrån och överges av sina egna arkitekter.
Islamiska republiken byggde sin legitimitet på shiʿitisk helgedom – en grundidé som nu rämnar. Oberoende mätningar visar att färre än 40 % identifierar sig som shiʿitiska, en tredjedel säger sig vara icke‑religiösa, och 1,5 % vågar deklarera sig som kristna, trots risk. Tiotusentals moskéer har stängt från brist på besökare.
Under detta yttre lugn föds en andlig revolt. Mellan 300 000 och en miljon – vissa hävdar tre miljoner – har konverterat till kristendom. Hemkyrkor och illegala dopceremonier profitterar fortfarande. Konvertiter vittnar om att de funnit förlåtelse, värdighet och frihet – något den tvingade regimen aldrig gav.
Detta skifte är revolutionerande: ett folk som aktivt övergivits religiöst tvång kommer inte acceptera en ny teokrati – vare sig shiʿitisk eller sunnitisk. Fortsätter denna trend kan framtidens Iran bli sekulärt – eller delvis kristet – vilket skrämmer både Qom‑eliten och Gulf‑monarker.
När regimen kollapsar uppstår ett maktvakuum fyllt av konkurrerande visioner.
Reza Pahlavi, Shah‑sonen i exil, förespråkar en konstitutionell monarki – symbolisk, enande och begränsad. Han vill återupprätta nationell identitet utan diktatur. Men man minns fortfarande SAVAK:s brutalitet, 1953‑kuppen och elitens övergrepp. Gulf‑medier förstärker hans profil, vilket väcker misstankar om utländsk påverkan.
Parallellt växer urban sekulär demokrati. Nästan 70 % av iranska ungdomar under 30 förespråkar sekulär demokrati enligt GAMAAN. Röster som Shirin Ebadi och Masih Alinejad kräver republik med fullt medborgarskap – utan kungahus.
En mindre, men högljudd, socialist‑kommunistisk falang finns kvar – i exil och bland arbetarrörelser. Den kan komma att spela en roll vid civil mobilisering.
Men över alla dessa skenor pekar allt mot IRGC, med kontroll över ungefär 40 % av ekonomin och stark vägar till säkerhetsapparaten. Utan huvudledning kan de utöva en ”mjuk kupp” likt Egypten under Sisi.
Globalt öppnar sig scenen: USA och EU överväger dialog med Pahlavi, men utan bindande löften. Enligt läckta israeliska källor föredrar Tel Aviv ett splittrat Iran framför en stabil efterträdare. Samtidigt väntas Ryssland och Kina stödja alla som blockerar en västvänlig kurs.
Pahlavis monarkimodell är rimlig – men långt ifrån självklar. Framgång förutsätter hemma legitimitet, oberoende från utländsk påverkan och ett tydligt förhållningssätt till IRGC.
Bland alternativen bör Rouhanis reformistkrets, med bland andra Hassan Rouhani, Mir‑Hossein Mousavi och deras åhörare, lyftas. Trots påtryckningar har deras röst uthållig resonans bland medelklass och civilsamhälle. Under en övergång kan deras erfarenhet bidra som demokratisk ballast – fungera som bro mellan monarki, republik och gräsrotsdriven revolution.
Ekonomin är inte bara en belastning – den är själva sprickzonen under hela den iranska staten. Hyperinflation på över 40 % har krossat köpkraften, medan arbetslösheten – som ligger nära 25 % – har lämnat en hel generation utan hopp eller framtidsutsikter. I många både landsbygds- och stadsområden har vattenbristen nått krisnivåer, där regioner som Khuzestan gång på gång ser protester på grund av förorenat eller otillgängligt dricksvatten. Det här handlar inte längre om missnöje – det handlar om överlevnad.
Detta är inte bara siffror. Det är de råa ingredienserna till en samhällsimplosion. När en befolkning inte kan mätta sina barn, få tillgång till rent vatten eller försörja sig, upplöses det sociala kontraktet. Och till skillnad från tidigare oroligheter finns det nu inga illusioner kvar om att reformer inifrån systemet kan rädda situationen. Det ekonomiska fallet är systemiskt, inte cykliskt – och det är direkt kopplat till regimens misskötsel, korruption och ideologiska låsning.
Under sådana förhållanden förvandlas proteströrelser till existentiella uppror. Och oavsett vilken regering som uppstår efter regimens fall kommer den inte att ha lyxen av långsamma reformer. Den kommer att stå under omedelbart tryck att leverera lättnad, legitimitet och stabilitet. Dröjsmål riskerar att leda till nya oroligheter – eller till inbördeskrig. Därför måste ekonomin ses inte bara som ett symptom, utan som den mest explosiva katalysatorn i Irans sönderfall.
Trumps mandat har präglats av tyst stöd till Israel. Men skulle en demokrat vinna 2028 – utan Trump – väntas en tydlig omläggning. De skulle återuppta dialog med reformister, erbjuda diplomatiskt och ekonomiskt stöd och lägga om Irans väg mot demokrati – något som skrämmer Gulf‑monarker som fruktar folkvalda rörelser.
Riyadh, Abu Dhabi och Doha fruktar inte ett teokratiskt Iran – utan ett demokratiskt. Under årtionden har deras geopolitiska rivalitet med Teheran beskrivits i sekteristiska termer: sunni mot shia, arab mot perser. Men bakom denna fasad döljer sig en djupare rädsla. Ett demokratiskt Iran som reser sig ur den islamiska republikens ruiner skulle utgöra ett långt större hot mot Gulfens monarkier än någon ayatolla någonsin gjort: det skulle erbjuda ett fungerande alternativ, en modell för representativt styre i en region där absolutism dominerat.
Det är därför Gulfstaterna i det tysta arbetar för att sabotera den iranska oppositionens demokratiska gren. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har enligt rapporter pumpat in resurser i att lyfta monarkistiska exilfigurer – särskilt Reza Pahlavi – genom medieplattformar som Al Arabiya och Sky News Arabia. Dessa statliga kanaler ger oproportionerligt mycket utrymme åt pro-Pahlavi-narrativ, medan sekulära republikaner, feministiska ledare och gräsrotsaktivister marginaliseras eller ignoreras.
Men kampanjen stannar inte vid propaganda. Läckt underrättelsematerial visar att Emirat-allierade cyberenheter har genomfört samordnade attacker mot iranska civilsamhällesnätverk i exil – hackat kommunikation, spridit desinformation och sått split mellan oppositionsgrupper. Syftet är tydligt: splittra oppositionen, urholka det sekulära momentumet och styra ett framtida Iran mot ett toppstyrt, fogligt alternativ som inte riskerar att väcka några frihetslängtan i den egna befolkningen.
För Gulfens monarker är Iran en spegel. Och om den spegeln börjar reflektera frihet, pluralism eller konstitutionella reformer kan det väcka krav på hemmaplan som de inte kan kontrollera. I deras ögon är ett förlamat Iran bättre än ett fritt – ett Iran fast i oändlig övergång, lett av en symbolisk monark eller svag koalition, utgör inget hot mot Gulfens auktoritära status quo.
I detta tysta, kalkylerade krig mot Irans demokratisering har Gulfstaterna blivit medförfattare till den islamiska republikens efterliv.
Irans traditionella allierade är inte längre redo att rädda regimen. Ryssland, som tidigare var en högljudd partner och militär motvikt i regionen, är nu fullt upptaget med sitt krig i Ukraina. Moskva saknar både resurser och politiskt kapital för att försvara iranska intressen. När Israel nyligen genomförde flygräder över syriskt luftrum – som Ryssland tekniskt sett kontrollerar – kom inga protester. Om detta var tyst samtycke eller strategisk förlamning spelar mindre roll. Budskapet är tydligt: Teheran står ensamt.
Samtidigt drar sig Kina undan. Det omtalade "strategiska partnerskapet" värt 400 miljarder dollar som undertecknades 2021 har avstannat. Peking prioriterar nu energisamarbeten med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – stabila autokratier med pengar, olja och betydligt mindre geopolitisk börda. Handeln visar att kinesiska investeringar i iransk infrastruktur sjunker, samtidigt som importen från Gulfländerna ökar.
Symboliken är slående. Ryssland – distraherat och försvagat. Kina – pragmatiskt och likgiltigt. Iran – isolerat och utbytbart. Inget stormakt förbereder sig längre på att rädda den islamiska republiken. Den tiden är förbi.
Israels kampanj mot Iran handlar inte enbart om att stoppa urananrikning eller stänga av centrifuger. Det är en flerfrontsstrategi med långsiktigt mål: att permanent neutralisera den islamiska republikens förmåga att sprida terror och destabilisera regionen.
Målinriktade attacker mot ballistiska robotlager, drönarfabriker i Isfahan och IRGC-kommandocenter i Syrien och Irak monterar ner den operativa ryggraden i Irans militära nätverk. Men dessa attacker är inte isolerade händelser – de ingår i en bredare doktrin vars syfte är att slå ut inte bara Irans verktyg, utan dess ambitioner.
Mossads hemliga likvideringar av kärnforskare och IRGC-generaler har skickat ett tydligt budskap: Israel tänker inte vänta på att det internationella samfundet agerar. Inte heller kommer man att tolerera existentiella hot medan världsmakter nöjer sig med tomma fördömanden. Doktrinen har förflyttats – från avskräckning till föregripande handling.
Varje operation är kirurgisk men strategisk. Det handlar inte om symboliska slag, utan om noggrant kalibrerade attacker för att kapa artärerna i Irans terrorapparat. Från Hizbollahs vapentransporter i Libanon till Irans drönare som når Jemen och Ryssland – Israel demonterar proxi-krigets infrastruktur.
Bakom allt detta finns en djupare motivation – aldrig igen. För en stat som föddes ur Förintelsens aska är möjligheten att en regim med slagord som "Död åt Israel" besitter kärnvapen inte en hypotetisk risk. Det är en röd linje. Varje insats – hur förnekbar eller kontroversiell den än må vara – syftar till att säkerställa att folkmordshot förblir just hot, aldrig verklighet.
I det ljuset bör Israels militära agerande inte bara betraktas som självförsvar. Det är ett förebyggande försök att hindra framtida massakrer – mot det scenario världen en gång misslyckades med att stoppa under 1900-talet.
Västerländska regeringar talar om frihet – men byter bort den mot olja. Europa fördömer Teherans brutalitet med hög röst, samtidigt som handelsförbindelserna med Gulfländernas autokratier fördjupas – stater som finansierar proxygrupper, tystar oliktänkande och krossar samma demokratiska strävanden som iranier riskerar livet för. Washington uttrycker solidaritet med de iranska demonstranterna, men utrikespolitiken förblir fastlåst i en energidriven doktrin som tassar försiktigt kring Riyadh och Doha för att undvika prischocker.
Kontrasten är skarp. Mänskliga rättigheter hyllas i talarstolar men ignoreras i styrelserum. Europeiska diplomater kräver sanktioner mot revolutionsgardet, men tvekar att svartlista Gulf-baserade välgörenhetsorganisationer med kopplingar till extremistnätverk. Amerikanska företrädare fördömer slöjtvång, men sluter samtidigt vapenavtal med regimer där kvinnor knappt får köra bil utan tillstånd.
Detta är inte bara hyckleri – det är strategisk blindhet. Varje gång väst väljer “stabilitet” framför principer, stärker man just de krafter som kväver förändring i Iran och hela regionen. Trovärdigheten förloras inte genom en enskild handling, utan genom ett mönster av eftergifter som avslöjar vad som verkligen prioriteras: billig energi, kortsiktig lugn och en illusion av moraliskt ledarskap.
Om det iranska folket reser sig och lyckas, kommer de att minnas vilka som stod med dem – och vilka som sålde ut dem.
Iran faller. Men vad ska resa sig ur askan?
Blir det en sekulär republik, en ceremoniell monarki, en reformledd övergång – eller bara en ny diktatur i förklädnad? Med islam på tillbakagång, kristendom på frammarsch, kollapsande ekonomi och västvärldens osäkerhet, hänger framtiden i en skör balans.
Det iranska folket står nu vid ett historiskt vägskäl. Vad som följer efter mullorna – en medborgarrepublik, en återställd krona, eller ett tyranni förklätt till demokrati – kommer inte bara att forma Irans öde, utan även pröva den fria världens moraliska tydlighet.
Vi kan bara hoppas att Irans nästa kapitel skrivs i frihet – som en demokratisk nation styrd med värdighet, heder och rättsstatens principer, med folkets bästa i centrum för dess politiska återfödelse.