Det råder inga tvivel om verkligheten: vita sydafrikanska bönder lever under hot. Vi har skrivit om det tidigare. De utsätts oproportionerligt ofta för brutalt våld, demoniseras av radikaler som Julius Malema och överges av ett samhälle där deras lidande inte längre passar in i den politiskt godkända berättelsen. År 2025 beviljade president Donald Trump — med rätta — flyktingstatus till boerfamiljer som flyr rasförföljelse. Det beslutet var modigt, moraliskt och helt nödvändigt.
Men även en ledare som ibland träffar rätt i sak, kan fullständigt misslyckas i utförandet.
Den här veckan höll president Trump ett kaotiskt och djupt felhanterat möte i Ovala rummet med Sydafrikas president Cyril Ramaphosa. Istället för att använda mötet till att bygga samarbete eller stödja utsatta bönder genom seriös diplomati, valde Trump att kidnappa samtalet med bisarra videoklipp, obevisade bilder och lösryckta påståenden om ”vitt folkmord”. Tyvärr var mycket av det han presenterade falskt, överdrivet eller rent vilseledande.
Ta till exempel den video som Trump visade och hävdade föreställde massgravar för mördade vita bönder — ett centralt ögonblick i mötet. Klippet visade hundratals vita kors längs en sydafrikansk landsväg, och Trump insisterade: "Det här är gravplatser... över tusen vita bönder... bilarna står stilla för att visa sin respekt.”
Men det påståendet är helt enkelt osant.
Mannen som organiserade minnesplatsen, Rob Hoatson, har offentligt rättat Trump. Enligt BBC var korsen en tillfällig minnesplats i KwaZulu-Natal till minne av två mördade bönder, Glen och Vida Rafferty. Det var inte en kyrkogård. Det var inte en massgrav. Och även om bilden var stark och symbolisk, var det aldrig menat som ett bokstavligt monument över tusentals döda.
Trump använde det som "bevis" på folkmord. I själva verket var videon, enligt The Independent, en politisk manifestation – inte en faktisk massgrav. Den innehöll även klipp från andra länder, inklusive bilder från Kongo, samt tabloidrubriker av tveksamt ursprung. Ett särskilt spritt foto visade till exempel Röda Korsets personal vid ett fängelseupplopp i Goma — inte mord på vita bönder i Sydafrika.
Det här är ett problem.
För när ledare använder känslomässig propaganda istället för verifierade fakta, så hjälper de inte saken — de skadar den. Vita bönder i Sydafrika befinner sig i en verklig kris. Men det måste hanteras med fakta, inte sensationer. Som Holly Berkeley Fletcher, före detta Afrika-analytiker vid CIA, påpekade, är situationen i Sydafrika komplex. Det finns våld på landsbygden, och det drabbar både vita och svarta bönder. Faktum är att de flesta våldsoffer i Sydafrika är fattiga svarta medborgare, inte vita jordägare.
Det betyder inte att hoten mot vita bönder är ogrundade, eller att Malemas våldsamma retorik inte är avskyvärd — men det betyder att överdrifter underminerar trovärdigheten, både diplomatiskt och moraliskt.
President Ramaphosa höll sig hedervärt lugn. Han förklarade att Malemas parti är ett extremt minoritetsparti, och att Sydafrikas regering inte bedriver någon politik som främjar etniskt våld. Till och med jordbruksministern — som är vit och politisk motståndare till Ramaphosa — erkände att regeringen försöker hålla extremister borta genom centristiska koalitioner.
Vi har sagt det tidigare och vi säger det igen: Malemas hatretorik mot vita är avskyvärd, och expropriation av mark utan ersättning är rasistisk konfiskation maskerad som reform. Men om vi vill att världen ska lyssna, måste vi tala seriöst och faktabaserat. Att vifta med konspirationsteorier och lösryckta YouTube-klipp i ansiktet på en statschef är inte diplomati. Det är pinsamt.
Och det spelar rakt i händerna på just de extremister vi påstår oss vilja stoppa.
Det här var inte ens första gången Trump använde Ovala rummet som en scen för politisk teater snarare än diplomati. Många bedömare — inklusive skribenter i The Atlantic och The Independent — har dragit paralleller till Trumps möte 2025 med Ukrainas president Volodymyr Zelensky, där han ska ha överrumplat Zelensky med vad som mest liknade ett skolgårdsspektakel — en iscensatt kraftdemonstration där mobbaren och hans följe trycker upp den nya killen mot väggen inför allas ögon, snarare än ett samtal mellan allierade.
Var Ramaphosa nästa offer för en liknande Trump-ambush? Det är en berättigad fråga — och en som gör hela mötet ännu mer oroande.
Självklart drog många som såg detta möte en ännu hårdare slutsats — att Trumps agerande inte bara var klumpigt, utan rakt igenom rasistiskt. Det var svårt att ignorera bilden: han avbröt Ramaphosa gång på gång, gav honom knappt någon talartid och visade först verkligt intresse när de vita sydafrikanska gästerna — särskilt golfspelarna — började tala. Ironiskt nog motsade vissa av dessa gäster Trumps egna överdrifter, men fick ändå mer utrymme och respekt än den demokratiskt valde ledaren för ett helt land.
Kritiker menar att detta inte bara var dålig diplomati. De såg en president som brydde sig mer om vita röster än om en svart ledares perspektiv. För dem som redan misstänkte Trumps rasism, blev detta bara ytterligare ett bevis — inte bara på okunnighet, utan på fördomar.
Oavsett var man själv står i frågan, går det inte att förneka det intryck som lämnades: en västerländsk makthavare som ger trovärdighet åt rasistiska marginalnarrativ, samtidigt som han förminskar sin motparts legitima röst. Även ur ett konservativt perspektiv är det oacceptabelt — det är diplomatiskt vårdslöst och moraliskt destruktivt.
Vi är en konservativ, Sverige-baserad rörelse. Vi står fortfarande bakom att Sverige bör överväga att erbjuda asyl åt vita sydafrikanska familjer som flyr målmedvetet våld. Vi anser fortfarande att det internationella samfundet har ignorerat denna fråga alldeles för länge. Men vi måste också vara tydliga: sanningen spelar roll. Och om vi offrar sanningen för snabba rubriker eller klick, skjuter vi oss själva i foten.
Trump hade chansen att föra ett moraliskt starkt case. Istället gjorde han ett spektakel av det. Även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om dagen — och Trump hade rätt i att erbjuda skydd åt boerfamiljerna. Men att ha rätt en gång ger inte tillstånd att gång på gång förstöra sitt eget budskap.
Vi måste stå upp för de förföljda — men vi måste göra det med integritet. Det är så vi vinner förtroende, påverkar politiken och återför sans till den internationella debatten.