Grönland har blivit alltmer centralt i den geopolitiska strategin, inte bara på grund av sina omfattande naturresurser utan också för sin betydelse för den globala säkerheten. De senaste diskussionerna om ett eventuellt amerikanskt förvärv av Grönland har återigen väckt debatter om nationell suveränitet, nordisk enhet och maktbalansen i Arktis. Även om tanken på ett ägarbyte kan verka hypotetisk för vissa, är konsekvenserna för Sverige, Danmark och det bredare nordiska samarbetet mycket konkreta.
Med en yta på över två miljoner kvadratkilometer är Grönland rikt på sällsynta jordartsmetaller såsom nickel, kobolt och koppar – avgörande för högteknologisk industri, försvarssektorn och den globala omställningen till grön energi. Detta gör ön särskilt värdefull i en tid av ökad konkurrens om råvaror. Dessutom placerar Grönlands geografiska läge i Arktis ön i centrum för växande säkerhetspolitiska spänningar, särskilt med tanke på Rysslands och Kinas ökade aktivitet i regionen.
USA har sedan länge en stark militär närvaro på Grönland, med baser och strategiska installationer som är avgörande för Natos operationer. Med den förändrade globala säkerhetssituationen är det förståeligt att Washington vill utöka sitt inflytande där. Men sådana ambitioner måste balanseras med respekt för suveränitet och den grönländska befolkningens vilja. En opinionsundersökning i januari visade att 85 % av Grönlands befolkning motsätter sig en amerikansk anslutning, vilket tydligt bekräftar principen att territoriella förändringar inte ska påtvingas en befolkning mot dess vilja.
För Sverige och det nordiska samarbetet handlar frågan om Grönland inte enbart om territoriell kontroll. De nordiska länderna har länge försvarat värderingar såsom självbestämmande, samarbete och respekt för internationell rätt. Att en extern stormakt skulle kunna göra anspråk på Grönland utan invånarnas samtycke skapar en farlig precedens som kan få långtgående konsekvenser. Om strategiska intressen skulle vara tillräckligt för att omfördela territorier, vad skulle hindra liknande krav på andra platser?
Danmark, som har den formella suveräniteten över Grönland, har tydligt avvisat alla förslag om försäljning eller annektering och bekräftat sin vilja att respektera öns självstyre och autonomi. De senaste valen i Grönland visade också ett starkt stöd för fortsatt självbestämmande, där det självständighetsvänliga partiet Demokraatit stärkte sin position. Budskapet är tydligt: Grönlands folk vill själva bestämma sin framtid, och detta måste respekteras.
Som en viktig aktör i Norden har Sverige ett intresse av att säkerställa att stabilitet och suveränitet bevaras. Arktis blir en alltmer omstridd region där globala makter ökar sin närvaro. Samarbete med allierade som USA är nödvändigt för säkerheten, men det måste bygga på ömsesidig respekt och gemensamma principer, inte ensidiga beslut som bortser från regionala intressen.
Trump har ifrågasatt Danmarks suveränitet över Grönland med uttalanden som att ”Danmark är väldigt långt bort och har egentligen ingenting att göra där” och ”vad hände? En båt landade där för 200 år sedan eller något.” Detta är inte bara en historisk förvrängning, utan också en självmotsägelse. Om denna logik skulle tillämpas konsekvent skulle den undergräva hela USA:s existens, då landet självt grundades genom kolonisation. Att använda historisk selektivitet på detta sätt är både farligt och missvisande.
Sverige har dessutom själv utsatts för yttre påtryckningar gällande sin geopolitiska position, särskilt i relation till Rysslands agerande i Östersjöområdet och Arktis. Om Sverige skulle förbli passivt i en fråga som Grönland, kan det signalera en brist på nordisk sammanhållning och försvaga regionens kollektiva motståndskraft. Att Sverige tydligt stödjer Danmarks och Grönlands rätt till självbestämmande ligger i linje med det bredare målet att upprätthålla en stark, självständig och samarbetsinriktad nordisk union.
Grönland är utan tvekan en strategiskt viktig region, och dess betydelse kommer bara att växa. Men hur dess framtid hanteras måste präglas av respekt för självstyre, suveränitet och nordisk enhet.
Sverige och dess nordiska partners bör förespråka en balanserad strategi som prioriterar regional stabilitet och samtidigt upprätthåller konstruktiva säkerhetssamtal med allierade. Genom att försvara dessa principer kan Norden förbli en stark och självständig aktör i världspolitiken och säkerställa att framtiden för Grönland – och Arktis i stort – förblir i händerna på dem som bor där.