Varför ger vi fortfarande Greta Thunberg en mikrofon?
Det är 2025, och ändå står vi här – och låtsas fortfarande att Greta Thunberg är förnuftets röst, och ger henne medietid som om hon vore någon slags global profet. Den senaste kuppen? Hon kliver ombord på en båt på väg mot Gaza, blir deporterad av israeliska myndigheter, och återvänder sedan till sociala medier och presskonferenser som om hon ensam håller på att skapa fred i Mellanöstern. Är det här verklighet, eller någon sjuk satir?
Låt oss vara tydliga: Greta är ingen diplomat, ingen militärstrateg och inte ens klimatforskare. Hon är – i bästa fall – en förvirrad, känslostyrd aktivist som har utnyttjats av vuxna och medieinstitutioner med agendor långt större än vad hon själv förstår. Så den verkliga frågan är: varför lyssnar vi fortfarande på henne?
Och nu, kronan på verket: när hon konfronteras med att hennes sällskap på Gaza-båten hyllar terrorister, så börjar hon skratta. En svensk journalist rapporterade: "Greta Thunberg konfronteras nu med att hennes sällskap på båten hyllar terrorister. Svaret? Hon bryter ut i skratt." Det stämmer – mitt i allvarliga anklagelser om extremistiska sympatier bland besättningen på "Frihetsflottiljen", väljer hon att fnissa. Ett publikt beteende helt frånkopplat från verkligheten.
Från klimat till Gaza – när aktivismen spårar ur
Greta Thunberg var från början en klimataktivist. "How dare you?" blev hennes slagord, och medierna tog emot det som om det vore helig skrift. Men någonstans längs vägen svängde hon av. Nu kämpar hon för "Free Palestine", attackerar Israel och blandar sig i globala konflikter som hon inte har någon som helst kompetens att förstå. Det här är inte aktivism – det är ideologisk kolonisation.
Vänsteretablissemanget har gjort henne till ett helgon – en messiansk figur för klimatkulten och numera även för den pro-palestinska rörelsen. Det handlar inte längre om fakta eller vetenskap. Det handlar om känslor, symbolik och moraliska utspel. De behöver ett offer. Och Greta är deras affischnamn – den eviga tonåringen, fastfrusen i tiden, alltid arg, alltid gråtandes, alltid predikandes.
Nyhetsrapporter visar att flottiljen till Gaza inkluderade personer med påstådda kopplingar till terrorism, inklusive en förintelseförnekare och en person som öppet stödjer anti-israelisk extremism. Greta valde att skratta bort det. Det är inte ledarskap – det är antingen förnekelse eller samtycke.
Vapeniserad oskuld eller systematisk exploatering?
Det är dags att ställa de obekväma frågorna. Har Greta utnyttjats – eller i värsta fall missbrukats – av medieindustrin? Hon kastades ut i rampljuset som minderårig. Hon har själv berättat om sina diagnoser: Aspergers syndrom, tvångssyndrom och selektiv mutism. Hon säger att hon ser världen i svart eller vitt. Men är det verkligen en sådan person som bör leda globala proteströrelser?
En akademisk artikel i Psychology and Ethics Today (2025), med titeln “Greta Thunberg Seen Through the Lens of Mental Health Ethics”, varnar för att hennes neuropsykiatriska diagnoser – särskilt det svartvita tänkandet och de tvångsmässiga beteendemönstren – gör henne särskilt sårbar för ideologisk indoktrinering. Med andra ord: samhället kanske inte stärker henne, utan utnyttjar henne – för kamerorna och för agendan.
Skulle det vara grymt att säga att hon kanske inte mår bra? Eller vore det faktiskt mer medkännande att erkänna att hon kanske behöver hjälp – inte rubriker?
För låt oss vara ärliga: det här är inte empowerment. Det är exploatering. Och vänstern bryr sig inte. De kommer att fortsätta använda henne så länge hon tjänar deras berättelse: kapitalismen är ond, västvärlden är ond, Israel är förtryckande, och den som inte håller med är en fascist.
En marionett för politisk extremism
Den verkliga faran här är inte Greta själv – det är ideologin som håller i trådarna. Hon talar inte sanning till makten – hon är makten, omformulerad till bilden av en ung, arg flicka. Och det fungerar. Varför? För att det tystar kritik. Vem vågar kritisera en ung kvinna med funktionsnedsättning? Det är ett inbyggt försvarssystem.
Men låt oss bryta förtrollningen. Vi har inte att göra med en hjälte. Vi har att göra med någon som, ärligt talat, verkar känslomässigt instabil, politiskt indoktrinerad och allt mer frånkopplad från verkligheten. Och medierna fortsätter mata det. Varför? För att det skapar ilska. Det säljer nyheter. Det stärker vänsterns större mål: att montera ner nationen, kapitalismen, gränserna och till och med sanningen.
Är det dags att ta bort mikrofonen?
När ska vi fråga oss själva: är det här fortfarande aktivism, eller har det blivit ett farligt skådespel? Bör någon med hennes dokumenterade mentala tillstånd stå på världsscenen, eller borde hon vara på en tryggare plats – en plats som erbjuder vård i stället för kamerablixtar?
Om någon annan betedde sig så här irrationellt – hoppade mellan klimatprotester och geopolitiska stunts, kapade berättelser långt bortom sin kompetens – då skulle vi kalla det vad det är: ett rop på hjälp.
Så kanske är det dags att vi slutar applådera. Kanske är det dags att vi slutar låtsas. Och kanske – bara kanske – är det dags att vi frågar oss om Greta Thunberg behöver något mycket viktigare än medietid.
Hon kanske behöver vård. Hon kanske behöver skydd från det system som gjort henne till ett helgon. Och vi – samhället – kanske behöver skydd från den skada hon orsakar i rättvisans namn.