Har du någonsin undrat varför homofobi är så utbredd i många muslimska samhällen – där människor fängslas, piskas eller till och med avrättas för homosexuella handlingar – samtidigt som deras egna religiösa texter innehåller berättelser som antyder att profeten själv ägnade sig åt beteenden som i bästa fall är homoerotiska?
Varför göms dessa berättelser undan – medan andra delar av den islamiska traditionen, som rätten att slå sin fru eller behandla kvinnor som ägodelar – lärs ut öppet och utan skam?
Och hur påverkar denna dubbla standard islamisk integration i moderna samhällen som Sverige?
En av de märkligaste haditherna i islamisk litteratur återfinns i Musnad Ahmad ibn Hanbal och Akhbar Mecka. Den handlar om att profeten Muhammed tar med sig sin följeslagare Abdullah ibn Mas'ud ut i öknen en natt. När de når en viss plats ritar Muhammed en linje i sanden och säger till Abdullah att inte korsa den, annars kommer han att dö.
Muhammed går sedan en kort bit bort. Abdullah, som stannar kvar bakom linjen, ser då en grupp långa, smala, nakna män – kallade Al-Zut – närma sig profeten. Hadithen säger att de "red honom hela natten" med det arabiska ordet yarkabūn, vilket bokstavligen betyder "att rida" eller "att bestiga". På morgonen lämnar de platsen. Muhammed återvänder, långsamt och i smärta, och säger: "De skadade mig hela natten."
Detta är inte en marginaliserad berättelse – den återfinns i centrala hadithsamlingar och respekterade källor, ibland undervisad i religiösa institutioner. Men ändå känner få muslimer till den – eftersom den aktivt undanhålls.
De vill inte att deras barn ska läsa den. De vill inte att svenska moskébesökare ska känna till den. Och de vill definitivt inte att svenskar ska få veta att den finns i deras heliga texter.
En annan laddad berättelse handlar om Dihyah al-Kalbi – den vackraste mannen i Arabien. Flera gånger såg Muhammeds fruar honom lämna profetens hem. När de frågade om detta svarade Muhammed: "Det var inte Dihyah, det var ängeln Gabriel som antog hans form."
Gabriel kunde visa sig i vilken form som helst – men valde upprepade gånger att besöka Muhammed som en vacker ung man. Vad exakt pågick under dessa privata besök?
När man lägger ihop detta med Al-Zut-berättelsen uppstår ett obekvämt mönster. Det antyder att profetens närmaste relationer med män kanske inte var helt andliga.
I Sahih Muslim och Sahih Bukhari berättar Aisha – en av Muhammeds fruar – att hon flera gånger var tvungen att skrapa bort sperma från profetens kläder med sina naglar. Hon säger också att även efter att hon tvättat hans kläder, så dök nya spermafläckar upp när han gick till moskén – kläderna fortfarande blöta efter tvätt.
Var kom all denna sperma ifrån? Ja, Muhammed hade flera fruar, men Aishas upprepade beskrivningar antyder något utöver det vanliga. En sådan frekvens, och en sådan normalisering av det i texterna, antyder något som många inte vågar säga högt.
Kritiker har länge påpekat att manlig homosexualitet – ofta i exploaterande eller rovdjursliknande former – är utbredd i delar av arabvärlden, särskilt i Afghanistan. Där är det vanligt med så kallade "danspojkar" eller sexuellt utnyttjande av yngre pojkar av äldre män.
Samtidigt fördöms homosexualitet offentligt. Det är ett kulturellt hyckleri: attraktionen är förbjuden, men beteendet tyst tolereras – så länge det sker i maktens namn.
Var kommer detta ifrån? Vissa menar att det kommer direkt från de islamiska texterna. Hadither som berättelsen om Al-Zut, Muhammeds relation till Dihyah och sperman på kläderna har bidragit till en dubbelmoral, där islamisk manlighet utåt projiceras som strikt, men inåt rymmer något helt annat.
Samtidigt som dessa homoerotiska berättelser göms undan, är förtrycket av kvinnor öppet och institutionaliserat:
Dessa texter är inte dolda. De lärs ut. De predikas. Och de används i praktiken, både i muslimska länder och ibland i islamska församlingar i Europa.
Här i Sverige pratar imamer ofta om fred, respekt och tolerans. Men de nämner aldrig haditherna om sperma, om Dihyah, om att bli riden i öknen. De vill inte att den svenska allmänheten ska känna till dessa texter.
Istället framhäver de delar som ger dem auktoritet – moraliska verser, familjevärden, och rätten att disciplinera kvinnor. Det ger en yta av manlighet och kontroll – men bygger på selektiv tradition, där vissa delar göms undan medan andra används för att befästa makt.
Och om vi svenskar inte granskar vilka idéer som får fotfäste i våra moskéer, skolor och offentliga rum, då blir vi medskyldiga till att upprätthålla den lögnen.
Om Muhammed var homosexuell, bisexuell eller bara felciterad är inte huvudpoängen. Det centrala är att dessa berättelser finns – i deras egna texter – och att de formar kulturer från insidan.
De gömmer det. De tystar det. Men det finns där. Samtidigt fortsätter kvinnor att behandlas som underlägsna, och homosexuella att förföljas – i länder där dessa texter är lag.
Vi måste våga prata om detta. Vi måste kräva öppenhet. Vi måste skydda de värden som gör Sverige till ett fritt samhälle – även när det innebär att konfrontera obekväma sanningar.
Låt texterna tala. Låt försvararna förklara. Och låt Sverige välja vilken framtid vi vill skydda.