Sverige var en gång ett stabilt, rättvist och framåtblickande samhälle att vara stolt över. Men något har gått fruktansvärt fel. Och mitt i spillrorna står Magdalena Andersson – tidigare statsminister, nu partiledare för Socialdemokraterna – driven av en vision som liknar mer självskadebeteende än något som kan kallas framtidstro.
Det kommer en tid i varje nations politiska liv då man måste stanna upp och undra: Mår de verkligen bra? Inte på det där "hon hade kanske en tuff dag"-sättet, utan mer ett "boka-tid-för-en-klinisk-utredning"-sätt.
Vi pratar om Magdalena Andersson.
För vid det här laget är det antingen en ännu odiagnostiserad psykisk störning som pågår – eller så är hon Sveriges mest övertygande sabotör, maskerad som patriot. Det finns inget mitt emellan. Man bränner inte ner byn för att “bygga upp den” – om man inte är galen, illvillig eller bådadera.
Låt oss gå igenom symptomen.
Magdalena Andersson, i dag partiledare för Socialdemokraterna, visar fortfarande mer medkänsla för världen än för Sverige. Hennes parti öppnade gränserna med samma motståndskraft som en hallmatta – och välkomnade människor från kulturer fundamentalt oförenliga med svenska normer, lagar och värderingar.
År 2015 tog Sverige emot över 160 000 asylsökande – flest per capita i hela Europa. Andersson försvarar fortfarande detta som ett moraliskt stordåd. I en debatt nyligen sa hon: “Vi ska fortsätta vara en humanitär stormakt.”
Det här handlar inte längre om att hjälpa krigsdrabbade flyktingar. Det handlar om att importera parallellsamhällen – med egna lagar, kvinnoförtryck och religiös extremism.
Är det här ansvarstagande ledarskap – eller tror hon på riktigt att Sverige är världens emotionella återhämtningsläger?
Som statsminister hävdade Andersson att Sverige var “ekonomiskt starkare än någonsin” – samtidigt som svenskar såg sina elräkningar explodera, matpriserna rusa och bränslet bli en lyxvara. Den typen av verklighetsfrånkoppling kräver antingen full dissociation – eller en Harvardutbildning i kreativ lögnkonst.
Detta är samma kvinna som drev igenom grön skattehöjning på drivmedel, vilket slog direkt mot arbetarklassen – medan miljarder pumpades in i bidragssystemet till nyanlända som aldrig ens betalat skatt.
Vi börjar misstänka att hon ser Sverige som ett sociologiskt experiment finansierat av svenska skattebetalare. Spoiler: försöksdjuren är vi.
När man medvetet driver igenom politik som ökar brottsligheten, överbelastar vården, sänker utbildningsnivån och hotar den nationella säkerheten – samtidigt som man påstår sig bygga ett bättre Sverige – då har man förlorat fotfästet i verkligheten.
Andersson hävdar fortfarande att vi kan “krama bort våldet” i våra utsatta områden. 2022 sa hon att segregation är Sveriges största problem, men klarade ändå inte av att nämna grundorsaken: okontrollerad invandring och havererad integration.
Under tiden lämnas laglydiga svenskar – särskilt kvinnor – att klara sig själva. Eller som Magdalena kanske skulle säga: “Det är en del av vår inkluderande resa.”
Vem behöver fiender när man har en partiledare som behandlar brottslingar som missförstådda poeter?
Från milda straff för grova brott till ursäkter för att ens försöka värna om vår kultur, är Andersson expert på underkastelse. Hon är först att skrika “rasism” om någon vågar antyda att det kanske inte var en briljant idé att ta emot en halv miljon människor från havererade stater med medeltida värderingar.
Men hej, om Sverige faller – så är åtminstone ingen kränkt.
Det här är kroniskt.Magdalena Anderssons besatthet av klimatpolitiken gränsar till ekomani. Vi bryr oss alla om miljön – men Andersson behandlar koldioxid som om den personligen förolämpat hennes familj.
2022 lade hennes regering fram en klimatplan för nettonollutsläpp till 2045 – samtidigt som man motarbetade utbyggnaden av kärnkraft och gjorde Sverige sårbart för elbrist och extrema prisökningar.
Svenskar fryser i sina hem, åkerier går i konkurs, lantbrukare kvävs av regleringar – allt för att Magdalena ska få applåder på ett EU-toppmöte där hon låtsas rädda planeten.
Det gör hon inte. Hon kväver Sverige med grön tejp.
Låt oss vara ärliga: Om Andersson var en vanlig medborgare som sprang runt och sa att hon “älskar Sverige” samtidigt som hon satte eld på det, hade hon tvångsomhändertagits för utvärdering. Men när man leder Socialdemokraterna, då kallas man tydligen “visionär”.
Nej, Magdalena. Du bygger inte ett nytt Sverige. Du förstör det gamla – och ersätter det med en kaotisk, otrygg och splittrad skugga av det som en gång var ett föredöme.
Och du gör det med ett leende, en PowerPoint och applåder från världsfrånvända globalister.
Vi är inga psykologer. Men vi är medborgare. Och från där vi står ser ditt ledarskap ut som ett skolboksexempel på politisk psykos – där patienten tror att förstörelse är läkande, kaos är ordning och svek är framsteg.
Efter att ha observerat dessa symptom – och sett deras verkliga konsekvenser i samhället – har vi dragit en obehaglig men oundviklig slutsats: Magdalena Andersson verkar lida av politisk rabies. Aggressiv. Skummande av ideologi. Hon biter vilt omkring sig – särskilt den hand som föder nationen.
Och vad gör man med en hund som har rabies?
Vi säger inget specifikt…
Vi ställer bara frågan.
Men om metaforen passar – bli inte upprörd för att vi påpekar det.
Patient: Andersson, Magdalena
Symptom: Altruistisk vanföreställning, ekonomisk hallucination, tvångsmässig eftergivenhet, klimatrelaterad fixering
Diagnos: Politisk rabies
Prognos: Hög smittorisk om ingen åtgärd tas
Rekommenderad behandling: Demokratisk karantän, permanent pensionering, inget tillträde till sociala medier, dator eller media
Tillsammans för Sverige
Vi fjäskar inte. Vi försvarar.