Hur medelålders och äldre kvinnor har politiskt undergrävt Sverige – Dags att prata om det

Skriven av J. Stand, Stockholm, maj 2025.

Det här pratar vi alldeles för lite om – men kanske är det dags nu.

Sverige, som en gång var känt för sin styrka, ordning och sammanhållning, kämpar idag med problem som går långt bortom invandring, kriminalitet eller ekonomisk politik. Under ytan på dessa debatter finns en djupare kulturell och politisk förfall som många inte vågar ta upp: det oproportionerliga och okontrollerade inflytandet från medelålders och äldre kvinnor i statliga och mediala maktpositioner.

Ja, vi går dit.

Titta på SVT, myndigheter och skattefinansierade initiativ. Vem sätter agendan? Vem bestämmer vad som är “acceptabelt” att säga? Vem klistrar etiketten “hat” på varje obekväm sanning? En stor del av dessa grindvakter är kvinnor i 40-, 50- och 60-årsåldern – beväpnade inte med fakta eller verklighetsförankring, utan med känsloargument, identitetspolitik och en nästan religiös tro på känslor före logik.

Och innan någon ropar “kvinnofientlighet” – låt oss vara tydliga: det här handlar inte om kön, det handlar om ideologi. Det råkar bara vara så att just den här ideologin oftast drivs av en viss typ av kvinna – universitetsutbildad, offentliganställd, djupt rotad i vänsteraktivism och fullständigt frånkopplad från verkligheten på Sveriges gator.

Exemplet SVT

SVT är inte längre bara public service. Det är ett ideologiskt vapen. Och de som håller i vapnet är ofta kvinnor som inte klättrat på meriter, utan genom att vara ideologiskt korrekta enligt den progressiva normen. Mångfaldskvoter? Självklart. Jämställdhetspaneler? Absolut. Granskande journalistik om invandringsrelaterad kriminalitet? Aldrig – det kan ju såra någon.

De behandlar landet som ett dagis, inte som en nation. Och i det här dagiset får du inte höja rösten, säga sanningen eller peka på problem – för då kommer övervakaren och sätter dig i skamvrån (eller avpublicerar dig).

Politik genom känslor

Från klimatpanik till öppna gränser – ett tydligt mönster växer fram: beslut som grundas i känslor, inte fakta. Sverige har blivit ett politiskt teaterstycke, och huvudrollerna spelas av kvinnor som förväxlar medkänsla med naivitet och trygghet med censur.

Samma röster – högljudda i riksdagen, i radio, på genusinstitut – har drivit igenom politik som idag plågar oss:

• Massinvandring utan integration
• Kriminalisering av åsikter
• Könsideologi i skolan
• Statliga projekt för att “omprogrammera” män och avmaskulinisera samhället

Och allt detta kallas “framsteg”. Men för vem?

En feministisk utrikespolitik

2014 införde Sverige, under den rödgröna regeringen, världens första uttalade feministiska utrikespolitik – ledd av dåvarande utrikesminister Margot Wallström. Den hyllades som “banbrytande”, men kritiker såg snabbt mönstret: ännu ett exempel där identitetspolitik och symbolfrågor prioriterades framför verklig säkerhet och nationellt ansvar. Medan man pratade om genusbalans i världspolitiken sköts svenska tonåringar ihjäl hemma på våra gator.

Klassklyftan

Dessa kvinnor bor i trygga, välmående områden. De tar inte tunnelbanan hem mitt i natten. Deras söner blir inte knivhuggna på köpcentrum. Deras döttrar promenerar inte genom gängkontrollerade kvarter. De styr från sina elfenbenstorn – medan vanliga svenskar betalar priset i form av otrygghet, identitetsförlust och bristande tillit till institutionerna.

Låt oss bli konkreta

Det här är inte bara ideologiskt inflytande – det har fått dödliga konsekvenser:

• Hedersvåld och groomingligor har kunnat frodas i svenska städer. Flickor har gifts bort, våldtagits och tystats – ofta invandrarflickor. Men de feministiska makthavarna var tysta. Aktivister som Asha Ismail har kritiserat svenska myndigheter för att blunda, allt i mångfaldens namn. SVT vägrade granska groominggängen – det kunde ju uppfattas som “främlingsfientligt”. Men vem skyddade flickorna?
• Det vi kan kalla “Den Goda Kvinnan-syndromet” – den känslomässiga viljan att rädda hela världen – ledde till att tiotusentals unga män, utan dokument eller bakgrundskontroll, släpptes in under migrationskrisen 2015. Åsa Romson från Miljöpartiet grät i TV över klimatflyktingar – medan brottsligheten exploderade.
• 2023 hade Sverige flest dödsskjutningar per capita i hela Europa. Ungdomsgängen blomstrade i ett samhälle där “förståelse” gick före ordningsmakt. Samtidigt stod feministiska profiler som Gudrun Schyman och pratade om “toxisk maskulinitet” – som om det var svenskars könsroller som låg bakom gängkrigen, inte politikens kollaps.
• Skolan har förvandlats från kunskapsplats till socialt experiment. Genuspedagogik och identitetspolitik har gjort barn mer förvirrade än trygga. Lärare vågar inte sätta gränser. Flickor sexualiseras online medan pojkar skuldbeläggs för sin existens. Bakom dessa “reformer” står ofta äldre kvinnor i Skolverket, genusinstitut och lärarhögskolor.

Vi måste prata om det här

Det här är inte ett angrepp – det är en väckarklocka. Ska verkligen statliga medier och myndigheter kontrolleras av personer som ser landet som ett terapirum istället för en nation? Har vi överlåtit ledarskapet till dem som bryr sig mer om “inkludering” än om överlevnad?

Sverige är inte ett känsloprojekt. Det är vårt land. Och det kräver riktig ledarskap – starkt, stabilt, verklighetsförankrat. Inte en politik byggd på osäkerhet och likes.

Nu lämnar vi ordet till dig

Vad tycker du?

• Är det fel att ifrågasätta detta demografiska inflytande?
• Är det bara en slump att Sveriges kulturella och politiska förfall sammanfaller med denna grupps ökande makt?
• Eller börjar vi äntligen se ett mönster som ingen vågat prata om?

Vi vill ha en öppen diskussion. Inga filter. Inga censurer. Bara sanning.

Kommentera nedan – Sverige förtjänar en riktig debatt.

En sista tanke

När vi tittar på dagens politiska landskap, fråga dig: hur många partiledare inom det rödgröna blocket är medelålders eller äldre kvinnor?

Låt oss titta:

• Magdalena Andersson, född 1967, leder Socialdemokraterna
• Nooshi Dadgostar, född 1985, leder Vänsterpartiet
• Amanda Lind, född 1980, är språkrör för Miljöpartiet, tillsammans med Daniel Helldén, född 1965
• Och nu senast: Anna-Karin Hatt, född 1972, är ny partiledare för Centerpartiet

Bara som en liten “extra krydda”: Centerpartiet – som traditionellt betraktats som ett mittenparti – leds numera av ännu en medelålders kvinna som tydligt markerat avstånd till SD och närmat sig det rödgröna blocket. Så här står vi igen – ännu ett parti, ännu en kvinna i maktposition, som lutar mer åt vänster än åt höger.

Är det bara tillfälligheter – eller pågår en ideologisk maktkoncentration?

Låt oss granska det tillsammans.

Inlämnat av:
J. Strand, Stockholm
Oberoende svensk konservativ skribent och samhällsobservatör