"Bilden visar Id-festivalen i Folkets park i Malmö, under firandet 2018."
Det här handlar inte om någon nyhetsflash, och det är egentligen inte mina åsikter heller. Jag vill bara berätta en historia, så får du själv avgöra om du vill läsa vidare.
En vän till mig, delvis av belarusisk judisk bakgrund, uppväxt mellan Belarus och Ukraina men numera boende i Sverige, sa något till mig nyligen som verkligen fick mig att stanna upp. Han sa att han inte längre känner sig bekväm här. Inte för att det är krig, inte för att det är brott, utan för att han på allvar tror att Sverige håller på att göra med sitt eget folk vad öststatsregimer tidigare gjort med de de inte ville ha kvar.
Han är inte politiker, inte aktiv på Twitter, inte ute efter uppmärksamhet. Men han bär på en familjehistoria som gör att han känner igen mönstret. Hans släktingar blev deporterade av Sovjet, mördade av nazisterna och rensade ut av efterkrigstidens regimer. Flera av hans farbröder mördades i Belarus 1943, mitt under en av de mest brutala etniska utrensningarna i modern tid.
Han vet hur det går till. Inte med gevär först, utan med byråkrati, lagstiftning och kulturell förskjutning.
Det som skrämde honom när han flyttade till Sverige var att han såg samma metoder börja dyka upp här, inte från någon diktator, utan från vår egen snälla stat.
Han gjorde en lista, en lista över hur man brukar gå tillväga i Östeuropa, Polen, Belarus, Ukraina, Balkan, när man vill tömma ett område på sin ursprungsbefolkning utan att direkt säga det. När vi sen jämförde med Sverige idag, ja, det stämde in otäckt väl.
Så det här är inte propaganda, det är ett mönster, och det är dags att vi pratar om det.
Det här är vad som har hänt tidigare i Östeuropa, under Sovjet, under nazismen, på Balkan. Och här är vad vi ser hända i Sverige, punkt för punkt.
Det börjar med att man byter ut vilka som bor var. I Östeuropa kunde det handla om tvångsförflyttningar, deportationer eller massinflytt av lojala grupper. I Sverige sker det via invandring.
I över 30 år har Sverige tagit emot miljoner från Irak, Syrien, Somalia, Afghanistan, Pakistan. Med gratis bostad, bidrag, vård och barnbidrag. Svenskar hamnar ofta längre bak i kön.
Samtidigt föder svenskar färre barn än någonsin, medan nyanlända har högre födelsetal, bekostade av staten. Du behöver inga soldater när demografin gör jobbet åt dig.
I gamla Sovjet var det de som protesterade som blev av med jobbet, svartlistade eller tystade. I Sverige blir du inte landsförvisad, du blir utfryst, hånad eller dömd i domstol.
Kritiserar du invandring, islamism eller kulturkrockar riskerar du att åtalas för hets mot folkgrupp. Polisen kommer inte när din dotter blir rånad, men de kommer om du skriver fel sak på Facebook.
Lagen är inte längre neutral. Den skyddar “de nya” och jagar “de gamla”.
På Balkan användes paramilitära gäng för att skrämma folk. Här är det mer subtilt. Våldtäktsligor, rån mot äldre, skottlossningar och stenkastning är vardag i Malmö, Göteborg, Stockholm.
Flickor våldtas, gamla blir slagna, butiker plundras. Och polisen gör ofta ingenting. Signalen är tydlig, du är inte säker och du är inte prioriterad.
Svenskar behöver inte bli utkörda med våld, de flyttar självmant.
I Östeuropa handlade det om att tvångsförflytta folk. I Sverige sker det genom bostadspolitiken.
Nyanlända går före i kön till hyresrätter. Arbetarklass och låginkomsttagare får vänta. Bostäder som tidigare gick till svenska barnfamiljer går nu till personer utan historisk koppling till platsen.
Och nu, med nya förslag från Magdalena Andersson och Socialdemokraterna, ska staten blanda bostadsområden ännu mer, inte bara etniskt utan även ekonomiskt. Invandrare ska inte längre få välja var de bor, utan placeras i svenska villaområden, samtidigt som nybyggen planeras i kriminellt belastade områden.
Tanken, enligt vänstern, är att motverka segregation. Resultatet blir ett tvångsstyrt folkutbyte. Ett påtvingat kultur- och klassblandningsprojekt, betalt av skattebetalarna.
Segregationen försvinner inte, den flyttas bara runt.
I Sovjet och Nazityskland stängde man kyrkor, rev statyer, förbjöd historieböcker. I Sverige sker samma sak, fast mjukare.
Kyrkor förvandlas till moskéer, statyer rivs, historien om Sverige förlöjligas i skolorna. Svenska flaggan anses kontroversiell, nationalsången sjungs knappt.
Stolthet har bytts mot skam. Och barnen lär sig att deras eget arv är något man ska be om ursäkt för.
Precis som sovjetregimer placerade ideologiskt lojala runt oppositionella, har vi idag områden där svenskar inte vågar röra sig. Inte för att de är rasister, utan för att de är rädda.
Och då uppstår en sorts mental belägring. Du känner dig som en främling i din egen stad, och till slut flyttar du.
I Sovjet användes domstolar och polis för att skydda sina egna och straffa oliktänkare. I Sverige ser vi samma sak.
Upplopp och bilbränder ursäktas som frustration, även om gärningsmännen skriker Allahu Akbar.
Men om en svensk citerar statistik kan det räcka för att bli åtalad för hatbrott.
Du kan skämta om eller attackera vita svenskar hur mycket du vill, inget händer. Men kritiserar du islam, då smäller det. Hatbrott, hets, rasism.
Myndigheter, medier, organisationer och kulturscener är idag fyllda av aktivister som säger att Sverige måste avkoloniseras. Trots att Sverige aldrig haft kolonier. Det handlar inte om att rätta till historien, det handlar om att radera svensk identitet, språk, traditioner.
Rättvisan är inte blind längre, den har blivit politisk.
I Sverige är det som en gång kallades tradition idag stämplat som nationalism. Det som en gång kallades hem ses nu som exkluderande, privilegierat eller rentav rasistiskt. Och de som vågar säga något hånas, granskas eller tystas.
Steg för steg blir mönstret tydligt. Ett land så besatt av att vara moraliskt överlägset att det vägrar dra gränser. Ett samhälle som hellre blidkar än bevarar, tills det inte längre minns var det började eller varför det spelade någon roll.
Det står inga fiender vid gränsen. Men när befolkningssammansättningen skiftar tillräckligt mycket, 30%, 40%, då kan fasaden av fredlig samexistens börja spricka. Inte genom krigsförklaringar, utan genom det våld vi redan ser på gatorna. Inga soldater. Inga bomber. Bara vardagliga handgranater från gängkrig, dagliga skjutningar, och tyst rädsla.
Det vi ser är inte kaos. Det är kontrollerad rivning, en läroplan i taget, en bostadslag i taget, en generation i taget.
Så jag frågar dig
Är det här bara paranoia?
Eller är det så här Sverige försvinner, inte genom erövring, utan genom att raderas inifrån?