Hur visste de? Så vinner Israels islamiska fiender kriget om västvärldens hjärnor

Den 7 oktober 2023 hände något noggrant uträknat. Det var inte bara en överraskningsattack mot Israel — det var en strategi, byggd på psykologisk krigföring, inte mot IDF, utan mot det västerländska sinnet.

Angriparna visste att de aldrig skulle kunna besegra den israeliska militären med konventionella medel. Israels försvarsmakt är en av världens bäst tränade och mest teknologiskt avancerade arméer. Det visste de. Ändå gick de till attack, inte för att de trodde att de kunde vinna militärt, utan för att de utkämpade ett annat slags krig — ett mediakrig, ett narrativkrig. Och de satsade — helt korrekt — på att västvärldens psykologi skulle leverera dem segrar som inget slagfält kunde erbjuda.

De gick in med full vetskap om:

• Att IDF skulle jaga gisslan.
• Att de själva skulle gömma sina militära tillgångar bakom civila — i moskéer, sjukhus och skolor — som de alltid gör.
• Att detta skulle leda till civila dödsoffer — en tragedi de hade planerat på förhand.
• Och viktigast av allt — att västerländska medier och universitet inte skulle agera som neutrala observatörer, utan som förespråkare, redo att vrida verkligheten och skapa en falsk moralisk likställighet.

Och precis så blev det.

Men här är den verkliga frågan — den som alla som påstår sig bry sig om sanning och rättvisa måste börja ställa:

Hur visste de att de kunde lita på att västerländska medier och universitet skulle ställa sig på deras sida?

Det här är ingen slump. Det är resultatet av årtionden av psykologisk konditionering.

Västerlandets psykologi — hur den blev deras vapen

Under åratal har vänstervridna akademiska institutioner och medier byggt upp en världsbild baserad på vissa grundprinciper:

• Moralisk relativism: Alla kulturer är lika mycket värda; det finns ingen objektiv rättvisa. Detta leder till absurda slutsatser, där terrorism ursäktas som “motstånd” och självförsvar fördöms som “aggression.”
• Postkolonial skuld: Ett narrativ där all världens lidande i stort sett skylls på västvärlden, särskilt dess allierade som Israel. Denna skuldreflex gör västerländska institutioner särskilt benägna att sympatisera med alla som framställer sig själva som “förtryckta,” oavsett fakta.
• Offerfetischism: I dagens progressiva kretsar är offerstatus inte något som ska lösas — det är en valuta. Om du kan utmåla dig som det större offret får du moralisk makt, oavsett vad du faktiskt gör.
• Selektiv indignation: Den globala vänstern har i decennier tränat sig i att bara rasa när det passar deras ideologiska narrativ. Tusentals döda i Syrien? Yemen? Total tystnad. Civila döda eftersom Hamas använder dem som mänskliga sköldar? Raseri — men bara riktat mot Israel.

Det här är ingen ny utveckling. Fröet såddes på västerländska universitet för länge sedan genom discipliner som postkoloniala studier, kritisk teori och intersektionalitet. En hel generation av journalister, akademiker och aktivister är fostrade till att inte se världen genom objektivitet och rättvisa, utan genom en strikt hierarki av offerstatus.

Israels fiender vet detta. De räknar kallt med det.

Att använda västerlänningens sinne som ett vapen

Den verkliga krigsskådeplatsen är inte Gaza. Det är redaktionsmötena på New York Times, demonstrationerna på västerländska universitet, föreläsningssalarna på Harvard och Oxford. Målet har aldrig varit att besegra IDF — det är omöjligt. Målet är att manipulera västerländsk opinion, att få Israel att hålla tillbaka, att delegitimera deras rätt till självförsvar.

Tänk efter: Hur kan du förlora militärt men ändå vinna politiskt?

• Skapa massakrer.
• Placera civila där du vet att de kommer dödas.
• Sätt dig bekvämt och låt västerländska journalister och akademiker göra jobbet åt dig.

Det är en cynisk och brutal strategi — och den fungerar eftersom väst har gjort sig själv förutsägbart. Förutsägbart i sitt självhat. Förutsägbart i sin godtrogenhet. Förutsägbart i sin performativa moralism som i praktiken bara gynnar de värsta krafterna.

Slutsatsen

Om du är seriös i att förstå hur vi hamnade här måste du orka möta den obekväma sanningen:

De visste.

De visste för att de förstår västerlänningens psyke bättre än väst förstår sig själv. De visste för att våra institutioner — våra medier, våra universitet — i årtionden har matat in precis den typ av moraliska förvirring som gör att mördare kan framställas som offer och försvarare som förövare.

Den verkliga tragedin? De hade rätt. Och så länge vi inte återtar västerlandets sinne från de ideologier som ruttnat det inifrån, kommer vi att få se samma sak hända — om och om igen.

Och om du vill ha ett bevis på hur lågt den västerländska nivån har sjunkit, behöver du inte leta längre än till nyttiga idioter som Greta Thunberg. Från att ha hyllats som någon slags klimatfrälsare till att nu hoppa på båtar för att “rädda Gaza,” har hon gått från att vara en irriterande klimataktivist till en fullfjädrad Hamas-stödjande idiot. Det hade varit komiskt om det inte varit så pinsamt — men det här är den logiska slutstationen för en generation som inte fostrats i kritiskt tänkande, utan i känslostyrda utbrott maskerade som aktivism. Och värst av allt? Hon är inte ensam. Hon är bara ansiktet utåt för en mycket djupare sjukdom.

Och denna sjukdom ser vi tydligt också inom Vänsterpartiet i Sverige, där antisemitismen idag frodas helt öppet. Det är ingen slump — det är ett direkt resultat av samma ideologiska röta: en politisk kultur som lär ut hat mot väst, hat mot Israel, och omfamnar alla former av bigotteri — så länge det riktas mot rätt mål.