Ansvarsfriskrivning:
Detta inlägg skickades in anonymt av en person som bad oss publicera hans personliga utbrott på vår blogg. Efter att ha läst igenom texten valde vi att säga ja – delvis för att några av oss delar frustrationen, även om vi inte nödvändigtvis håller med om alla åsikter som uttrycks. Språket är ovanligt hårt och speglar inte den ton vi normalt använder i detta forum, men vi har valt att lämna det ocensurerat för att behålla skribentens ärliga känsla och avsikt. Observera att inlägget speglar skribentens personliga åsikter och inte vårt partis officiella ståndpunkt.
Jag har fått nog. Nog med skitsnacket. Nog med lögnerna. Nog med de där skithögarna som kallar sig politiker. Man skulle ju kunna tro att de – åtminstone en jävla gång – kunde säga sanningen. Göra något, vad som helst, som faktiskt gynnar folket. Men nej. Det gör de inte. De gör det aldrig. Och låt oss inte lura oss själva – de jobbar inte för oss som röstade på dem. De jobbar för någon annan. Lobbyister, storföretag, särintressen, kanske till och med varandra. Men det är inte vi. Aldrig vi.
Ta Trump. En fullständig moron, en karnevalsklimp i kostym. Och jag har alltid haft svårt att lita på Trump när det gäller Epstein. Kopplingen känns djävulskt suspekt – och ingen har någonsin fått ett ärligt svar. Mannen osar snusk ur varje por, och ännu svärmar miljoner runt honom som om han vore någon sorts frälsare. Har vi alla blivit galna?
Och Macron. Herregud. Han vill uppenbarligen ha Ursula von der Leyens jobb. Han är inte ens diskret. Och av någon anledning – gud vet vad – verkar han ha bestämt sig för att ersätta fransmännen med nordafrikanska muslimer. Röstade någon på det? Sa någon fransk medborgare, “Ja tack, byt ut min kultur och mina traditioner”? Självklart inte. Men Macron bryr sig inte. Han jobbar inte för fransmännen. Han jobbar för nästa jobb, nästa maktresa.
Det florerar konstiga rykten på nätet om Macrons fru och en läkare som dog under märkliga omständigheter. Jag vet inte om det är sant, men i det här klimatet av hemlighetsmakeri är det inte förvånande att folk spekulerar. De här personerna lever bakom glasdörrar och säkerhetsgrindar medan vanliga människor får ta konsekvenserna av deras vanföreställningar.
Titta över kanalen till Storbritannien. Keir Starmer. Om det finns en större idiot i brittisk politik, vet jag ärligt talat inte vem det är. Och det är ingen komplimang till de andra. Hans ministrar är ett vandrande, pratande skadedjurskåseri. Varenda en av dem. Ingen ryggrad, ingen trovärdighet, ingen verklighetsförankring. Ändå går de omkring och låtsas som att de har svaren. Det vore skämt om det inte var så jävla farligt.
Och Spanien. Vad finns det ens att säga om Spanien? Den där socialisten som styr drar kulturen, befolkningen, och själen mot stupet på egen hand. Med sina dumb-as-shit-policyer har han på fem minuter rivit ner det Isabella och Ferdinand byggde upp i århundraden. Muslimer ut? Nu är det muslimer in, öppna armar, öppna gränser, inget tänk, ingen plan, ingen omtanke. Bara vibes och ideologi.
Jag är sjuk och trött på det. På riktigt, helt slut. De här människorna bryr sig inte det minsta. De lyssnar inte. De hånar. De tystar. De skrämmer. De stiftar lagar för att krossa folkets röster. Och ingen verkar se målet – för jag tror inte ens de själva förstår vad fan de håller på med. Det är bara galenskap för galenskapens skull. Vansinne för vansinnets.
Och så ska vi spela med. Låtsas som om det är normalt. Acceptera det. Lyda. Förlåt, nej. Det tänker jag inte göra. Inte längre. För det här är inte politik. Det är teater. Det är manipulation. Det är förräderi i skräddarsydd kostym.
Och jag har fått nog.
Vi styrs av idioter, bedragare och fegisar
Jag svär vid Gud, jag är så jävla frustrerad att jag till och med tappar bort orden. Jag sitter och försöker beskriva hur jag känner om de här politikerna – de där fullständiga ingenjörarna i kostym – och ingenting räcker för att beskriva hur djupt det här ilskan går. De ljuger, stjäl, fuskar, och låtsas som om de gör allt för oss. För oss. Vi som matar deras system med våra skatter, vår energi och vårt förtroende. Och vad får vi tillbaka? Lögner. Kontinuerliga, skamlösa, själblödande lögner.
De frågar inte om lov. De låtsas inte ens bry sig om vad vi tycker. De gör bara vad de vill – stiftar lagar, öppnar gränser, trycker pengar, och svämmar över nationer med kaos – och när vi protesterar får vi höra att vi är extremisterna. Ingen ansvarstagande. Ingen ärlighet. Bara arrogans och dumhet förklädda till dygd.
Von der Leyen är en vandrande EU-byråkrat i högklackat. Inte folkvald av någon av oss, ändå styr hon Europa som om det vore hennes privata trädgård. Hon talar som en robot, beter sig som en monark, och svarar bara till vilken skuggkrets som helst som håller henne kvar vid makten. Vem röstade på henne? Ingen. Ändå dikterar hon hur vi ska leva.
Sedan har vi Mark Rutte. Tack och lov är han äntligen borta, men skadan den där vandrande håruppsättningen gjorde mot Nederländerna kan ta decennier att reparera. Alltid leende, alltid slingrande, aldrig rak på sak. Han översvämmade landet med billig ideologi medan han låtsades som om det var sunt förnuft.
Och bara för att visa hur trasigt systemet är – Mark jävla Rutte, efter att totalt skita sig som premiärminister, blir generalsekreterare för NATO. Mannen kunde inte hålla sitt eget land samman, och nu är han talesperson för hela västvärldens militära allians. Det är inte ledarskap. Det är att misslyckas rakt upp och ner, men med högre lön.
Titta över till Australien – herregud, vad håller de på med där nere? Anthony Albanese, statsministern, är kanske den mjukaste mannen någonsin i maktställning. Mannen skulle kunna ersättas av en tofuskulptur utan att någon märkte något. Han leder inte – han följer. Följer varje wokestrend, varje globalistiskt initiativ, varje teknokratisk flum från FN eller Davos. Australien, som en gång var känt för styrka och tydlighet, har blivit en parodi under hans vakande öga. Han skulle förmodligen förbjuda grillkvällar om det gav honom en klapp på axeln från klimathotslobbyn.
Titta vidare i Europa – Belgien är en Frankenstein-regering av koalitioner där ingen egentligen styr. Hälften av ministrarna pratar inte ens samma språk, bokstavligt talat. Samtidigt blir deras städer “no-go zones”, och medierna anklagar dig för rasism om du påpekar det. Hela kontinenten styrs av fegisar, bedragare och politiska personer som inte ens skulle kunna driva en läskstånd utan att kollapsa det i skuld och identitetspolitik.
Och så finns Sveriges egna Magdalena Andersson – den ultimata symbolen för misslyckad socialdemokrati.
Hon spenderade sju långa år som finansminister och såg bostadsbubblan växa som en hel jävla ballong. Gjorde absolut ingenting medan hushållsskulderna skenade och elnätet knakade under drömmarna om en “grön omställning”. När Stefan Löfven äntligen avgick, halkade hon in som statsminister på automatik – och det blev bara värre.
Gängvåldet exploderade på hennes vakt. Hennes regering bugade för Erdogan bara för att få Sverige in i NATO. Samtidigt höll hon “tolerans”-föreläsningar som om hon inte hade den minsta aning om att hon satt mitt i katastrofen hennes egen politik skapade.
Istället för att ta ansvar för kaoset försöker hon nu framstå som lösningen. Visar sig i intervjuer med samma självbelåtna ton, talar om att ryta mot “segregation” och “parallellsamhällen”, när det är hennes egen politik som byggde dem. Hypokrin i sin renaste form.
Och energisnacket – har du hört? I åratal stängde hennes parti ner kärnkraft. Mot slutet av statsministerperioden plötsligt sa hon att “all ren energi måste övervägas”. Så generöst – nu när skadan var skedd. Fabriker började lägga ner under hennes tid, och elpriserna blev skyhöga. Folk fick välja mellan att värma huset och att äta. Och än i dag, lång efter att hon avgått, får Sverige leva med energikaos som hon avfärdade eller godkände.
När koranbränningar spreds i Sverige krävde Andersson “dialog” – med samma islamister som Säpo varnade för. Men om en nationalist höjde rösten rätt – då kom hårda tag. Ingen dialog. Bara repression.
Och glöm inte hennes vapendragare Morgan Johansson – hjärnan bakom gängkriminaliteten i Sverige. Åtta år av ansvar för rätt och migration, och aldrig en gång höjde hon rösten mot honom. Hennes arv? Ett år som statsminister, en av de värsta brottsvågorna i modern svensk historia, och ett parti som sjönk till 29 procent i opinionsmätningarna.
Vem fan vågar säga ifrån?
Och ingen vågar kalla ut dem. Inte ens en. Ingen verklig ledare har någonsin vågat se en annan i ögonen och säga:
“You know what? Fuck off. You’re insane. Your policy is bullshit. You don’t know what you’re doing and it’s fucking obvious.”
Varför? Jag vet inte. Kanske är vi för rädda för skandaler, för lite “mediedreven”. Eller så tror vi fortfarande att de ska leverera. Men förr eller senare får hela spektaklet bara spelas ut.
Legal disclaimer
Den här artikeln speglar mina personliga åsikter och frustration över det globala ledarskapet. Det som uttrycks är just åsikter, inte fastslagna fakta eller anklagelser, om inte annat bevisats med verifierbara källor.