Det finns ett gammalt uttryck: “Man vet inte vad man har förrän det är borta.” Och om det är något land som verkar lära sig detta den hårda vägen just nu, så är det Förenta staterna.
Låt oss tala om vad som faktiskt händer. Medan media har varit upptagna med de vanliga klickvänliga rubrikerna, pågår något långt viktigare ur ett geopolitiskt perspektiv: Kinas president Xi Jinping anlände till Moskva den 8 maj 2025, bara en dag före Rysslands segerdagsparad den 9 maj. Hans närvaro är ingen liten sak. Denna parad, djupt symbolisk och fylld av kalla krigets traditioner, har länge fungerat som en “vem är vem”-lista över Rysslands pålitliga allierade – eller åtminstone de som inte är fiender till Kreml.
Bland de förväntade gästerna finns Brasiliens president Lula da Silva och Slovakiens premiärminister Robert Fico. Lula representerar en strategisk partner inom BRICS–samarbetet – Brasilien och Ryssland är starkt beroende av varandra ekonomiskt, särskilt inom jordbruk och gödningsmedel. Fico å andra sidan har intagit en betydligt mer öppet prorysk hållning. Deras närvaro säger en hel del, men det är Xis besök som är särskilt betydelsefullt. Även om vi ännu inte vet var han kommer att sitta under paraden, är symboliken redan kraftfull: världens mest ekonomiskt inflytelserika autokrati står sida vid sida med Ryssland i en tid då många andra har vänt bort blicken.
Xis besök är inte ett tillfälligt stopp – det är ett noggrant planerat politiskt budskap. Kina har riskerat sanktioner och diplomatisk vedergällning från USA för att hålla handelskanalerna med Ryssland öppna, ofta i form av så kallade “dual-use”-produkter – saker som hjälmar, kroppsskydd och till och med jaktgevär. På pappret är dessa civila varor. I praktiken flödar de troligen in i det ryska militärförrådet.
Och här är den obekväma sanningen: detta är kulmen på en lång utveckling. Redan under Sovjettiden visade placeringen vid sådana parader en geopolitisk temperaturmätning. Ju närmare man satt ledarskapet, desto närmare var relationen. Så även om vi snart får se var Xi placerar sig, är hans blotta närvaro ett tydligt budskap. Särskilt med tanke på den ekonomiska obalansen – Kinas ekonomi är uppskattningsvis 10 till 12 gånger större än Rysslands – signalerar Xis resa hur mycket han värdesätter detta strategiska partnerskap med Putin.
Och det för oss till amerikanerna.
Medan Kina och Ryssland fördjupar sina band och autokratier som Iran och Nordkorea sluter upp bakom dem, gör USA:s vicepresident JD Vance nu något vi aldrig förväntade oss: han backar – rejält. I ett tal vid Europeiska kommissionens högkvarter i Bryssel den 8 maj, och återigen vid ett rundabordssamtal i Paris den 7 maj, lät Vance som en man som försöker städa upp efter ett diplomatiskt fiasko.
Han sade, och jag citerar: “Vi är verkligen riktiga vänner,” och insisterade på att USA och Europa “tillhör samma civilisatoriska lag.” En fin tanke, visst – men det här är samma man, från samma administration, som bara för några månader sedan sa till Europa att det var sitt eget största hot. Kommer ni ihåg säkerhetskonferensen i München i februari 2025? Vance reste dit och sa i princip till Europas ledare att det verkliga hotet inte var Ryssland – det var de själva.
Plötsligt har tonen förändrats. Vance pressar nu på för att EU ska sänka tullar på amerikanska varor. Han säger att de europeiska marknaderna bör vara “lika öppna för amerikanska varor som de amerikanska marknaderna varit för europeiska.” Det är en total omsvängning från den tidigare “America First”-protektionismen, som prioriterade hemflyttad produktion framför global handel.Så låt oss kalla det vad det är: en reträtt – en stor sådan.
Anledningen till omsvängningen? Svaret är uppenbart för den som har följt med.
Amerikas strategi att isolera Kina och Ryssland håller på att falla samman. Xi och Putin fördjupar banden. Kina stärker både den ryska ekonomin och militären. Iran engagerar sig. Nordkorea skickar inte bara artillerigranater – det sägs till och med att de sätter in trupper på marken. USA, däremot, har långsamt och motvilligt portionerat ut bistånd till Ukraina, ritat upp röda linjer, och tvekat gång på gång. USA har aldrig satt in soldater i Ukraina. Nordkorea har – i tusental.
Dessutom har Kina positionerat sig inte bara som en medlare i Ukrainakonflikten, utan även som kritiker av västvärldens roll i att förvärra situationen. NATO har kallat Kina en “avgörande möjliggörare” av rysk aggression, och president Zelenskyj anklagade nyligen Kina för att förse Ryssland med vapen och tillåta sina medborgare att strida för rysk räkning.
Så när JD Vance dök upp i Bryssel och Paris den här veckan var det inte för att återuppväcka vänskapen. Det handlade om skadebegränsning. Det handlade om att inse att USA inte klarar detta ensamt – att man behöver allierade, inte bara i teorin, utan i praktiken.
Och här kommer det ironiska: JD Vance erkänner det nu. Han medger att Ryssland kanske “krävde för mycket” i tidigare fredsförhandlingar. Han erkänner att ett rent transaktionellt synsätt – “vad får USA ut av detta?” – sker på bekostnad av moralisk tydlighet och humanitära värden.
Han sade till och med: “Vi måste i grunden vara – och vi är – på samma civilisatoriska lag.” Ding, ding, ding. Det är ljudet av en man som – alldeles för sent – inser att detta inte är ett schackspel där man kan offra bönder och ändå vinna. Detta är en global konflikt där allianser och förtroende spelar större roll än någonsin.Han säger nu att “lite mer europeiskt ansvarstagande för försvaret” är välkommet, men insisterar på att “vi är på samma lag.” Det är en markant vändning från tidigare i år, då han sa att det verkliga hotet mot demokratin i Europa var Europa självt.
Så vad hände? Vad fick honom att svänga 180 grader?
Enkelt: autokratierna är bättre på att bygga koalitioner. Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea – och potentiellt Brasilien – formar en allians som inte bara är symbolisk, utan även ekonomiskt och militärt funktionell. Medan Amerika tvekar och predikar, sänder dessa länder vapen, delar underrättelser och utkämpar krig. De dyker upp, medan väst tvekar.
Därför är Nordkoreas engagemang så avgörande. De gör inte bara oväsen – de strider. När Ryssland fick slut på artillerigranater tömde Nordkorea sina lager. När Ryssland behövde folk, levererade Nordkorea soldater. Under tiden kunde inte USA ens leverera ammunition till Ukraina i tid.
Så USA vaknar nu upp. Administrationen har i det tysta återinfört vissa stödprogram till Ukraina. Ett handelsavtal om mineraler mellan Ukraina och USA skrevs under denna vecka – tunt på detaljer men tungt i symbolik. Det signalerar en förändring: Amerika vill tillbaka in i spelet. De inser att den globala dansen redan är igång. Och nej, de leder inte – de är sena till festen.
Det vi ser är ett klassiskt exempel på en supermakt som förväxlade arrogans med styrka. JD Vances snabbturné genom Europa är inte ett segertåg – det är en fredsgåva.
Och för Europa är budskapet tydligt: ni är viktiga igen – för att ni behövs igen.
Och för länder som Sverige – som länge värnat om sin självständighet, neutralitet och principer – är detta en tydlig påminnelse: allianser skiftar snabbt. Vi måste vara vaksamma, stå upp för våra värderingar och vara redo att försvara vår suveränitet i en värld där lojalitet plötsligt blivit trendigt igen… men bara när det passar stormakterna.
Den verkliga frågan är: kommer Europa att glömma hur man behandlades när man inte var nödvändig? Kommer vi att återgå till att vara andrafiol i ett band som bara ringer när det brinner? Eller kommer vi att använda detta ögonblick för att hävda vår styrka och självständighet – som jämlika partners, inte som efterhandskonstruktioner?
För även om Amerika försöker bli sams, har världen gått vidare. Och Europa har nu ett val: stå starkt – eller bli ihågkommet bara när det är bekvämt.