Det här är inget annat än skandalöst.
Danmark har nu officiellt beslutat att höja pensionsåldern till 70 år – den högsta i hela Europa. Och om Sverige ens överväger att följa efter, då sviker vi varenda människa som arbetat, slitit och betalat skatt hela sitt liv med löftet om en värdig pension.
Låt oss vara tydliga: det här är inte framsteg. Det är en tillbakagång – förklädd som ekonomiskt ansvarstagande.
Det danska beslutet knyter pensionsåldern till medellivslängden och tvingar alla födda efter 1970 att arbeta till 70. Inga lugna år med barnbarn. Inga välförtjänta vilostunder efter ett arbetsliv. Bara mer arbete. Och även om Danmarks statsminister Mette Frederiksen nyligen sagt att det automatiska systemet kanske ska omförhandlas, så är det redan lagstadgat. Skadan är skedd.
Vill vi ha det så här i Sverige? Absolut inte.
Men tyvärr – det är precis dit vi är på väg.
Sedan maj 2025 har Sverige infört ett pensionssystem som oroande nog liknar det danska. Den så kallade målpensionsåldern är satt till 67 år för perioden 2026–2030. Den tidigaste åldern att ta ut inkomst- och premiepension blir 64, och garantipensionen betalas ut först vid 67. Och från 2026 ska pensionsåldrarna justeras utifrån förväntad livslängd, likt Danmarks modell.
Regeringen försöker sälja in det som ett "flexibelt system", där man själv får välja när man vill gå i pension inom vissa gränser. Men vilken frihet har man egentligen när ekonomin och reglerna tvingar dig att jobba längre – bara för att få ut det du redan betalat in?
Det här är inte ett framtidsscenario – det sker här och nu.
Socialdemokraterna har lagt fram förslag som på ytan låter bra – som att räkna pension utifrån livsinkomst och ge möjlighet till arbetstidsförkortning efter 40 års arbetsliv. Men det är bara kosmetiska justeringar. Kärnan i problemet är kvar: tron att längre liv automatiskt innebär fler arbetsår.
Det här handlar inte bara om siffror. Det handlar om rättvisa. En dansk takläggare sa det bäst i en intervju: ”Vi jobbar och jobbar, men vi orkar inte längre.” Det kunde lika gärna ha varit en svensk byggnadsarbetare. Eller en undersköterska. Eller en lastbilschaufför.
Ska verkligen människor som slitit i 40–45 år tvingas jobba in på 70-strecket innan de får vila? Det är inte politik – det är bestraffning.
Sverige är ett av världens mest beskattade länder. Våra medborgare har rätt att förvänta sig något tillbaka. Att få några år i slutet av livet till att leva – inte bara överleva. Pension är ingen lyx. Det är en rättighet. Vi ska belöna arbete – inte förlänga bördan tills kroppen inte orkar längre.
Men vi måste gräva djupare – för det här handlar inte bara om höjd pensionsålder. Det handlar om något mycket värre.
Den brutala sanningen är denna: dagens pensionssystem – inklusive Sveriges – bygger på en kall kalkyl: att många aldrig kommer leva tillräckligt länge för att ta ut hela sin pension.
Sverige har inget pensionskonto där dina pengar väntar på dig. Vi har ett fördelningssystem, där dagens arbetare betalar för dagens pensionärer. Det fungerade när vi hade många unga och färre äldre. Men idag? Låga födelsetal, högre livslängd och en åldrande befolkning har gjort modellen ohållbar.
Så vad gör staten när pengarna inte räcker?
Man skjuter upp. Man fördröjer. Man ändrar reglerna i det tysta. Höjd pensionsålder är inget annat än ett sätt att slippa betala ut pengarna man lovat.
Det här är inte konspiration. Det är iskall ekonomi.
Och Sverige är redan på väg ner i samma spår. Genom att knyta pensionsåldern till livslängd säger staten i praktiken: "Om du lever längre, ska du också jobba längre." Men det ignorerar en avgörande faktor: att leva längre betyder inte att man är frisk nog att jobba längre. En 67-årig golvläggare är inte samma sak som en 67-årig byråkrat.
Denna "tysta åtstramning" handlar inte om rättvisa. Den handlar om att minska utbetalningarna genom att skjuta på dem. Ju längre du jobbar, desto färre år hinner du ta ut pension. Och i många fall – inga år alls.
Det är så man räddar budgeten. Genom att du dör innan du hinner leva.
Och vem vinner på det här? Inte arbetarna. Inte småbarnsföräldrarna. Inte de slitna ryggarna. Nej – det är eliten. Politiker. Byråkrater. Tjänstemän. Människor med egna pensionslösningar, högre löner, bättre hälsa och fler möjligheter att gå i pension tidigare – samtidigt som de utformar ett system som tvingar resten av oss att jobba in i döden.
Och hela tiden säljer de in det med en vacker, polerad slogan: ”hållbarhet”.
Men vad är hållbart med ett system som tvingar människor att jobba in i 70-årsåldern, tar ifrån dem deras vila, och spekulerar i deras förtida död för att balansera budgeten?
Det här är inte reform. Det här är ett svek.
Om vi fortsätter följa Danmarks modell, eller låter detta livslängdstrick sitta kvar i vårt pensionssystem, så skriver vi samtidigt under på en framtid där pensionen bara tillfaller de få som överlever systemets förväntningar. Det är inget skyddsnät – det är en fälla.
Sverige måste riva upp den här logiken med rötterna.