Med inslag från Vargen du matar och Den tillverkade acceptansen för den amerikanska gulagen
Det finns ett ögonblick i Platons Republiken som varje lagstiftare, gränsvakt och president borde tvingas sitta med i tystnad. Det är inget abstrakt grekiskt svammel — det är rakt, brutalt och tidlöst.
Platon ställer frågan: hur skapar man en armé som är skrämmande i krig, men lojal i fred? Hur uppfostrar man män till att bli vargar i strid utan att låta dem vända sig mot sin egen stad?
Hans svar? Träna dem som hundar.
Men inte vilka hundar som helst — de rätta hundarna. Den sorten som kastar sig mot inkräktaren men slickar sin herres hand. Platon säger att en god hund är mild mot sitt eget folk, men vild mot främlingen. Och han menar det inte på något primitivt, tribalistiskt sätt. Hunden attackerar inte av instinkt, utan av förståelse. Den vet vem som hör hemma. Den vet vem den är lojal mot. För att den kan resonera.
Det är den typen av väktare Platon ville ha — någon som inte bara drivs av vrede, rädsla eller order uppifrån, utan styrs av förståelse. Mod och förnuft — i samspel.
Ta nu den bilden — det idealet — och titta på vad som pågår i dagens USA.
Du har federala agenter — ICE — som bryter sig in i hem, genomför räder mot arbetsplatser och rycker bort människor från sina liv som om det vore ett dystopiskt manus. Splittrade familjer. Barn som skriker. Och vi får höra att allt sker i namn av “gränssäkerhet”. Vi får veta att detta är styrka.
Men det som i verkligheten har vuxit fram är en gulaglogik. Ett av de tydligaste exemplen? Ett nybyggt interneringskomplex som kritiker redan kallar Alligator Alcatraz — en enorm federal anläggning i den amerikanska södern, fuktig, avlägsen och avskild från allmänheten. Ett slags modern fästning, byggd inte för statens fiender, utan för människor fast i gränsbyråkratins gråzon. Inte dömda brottslingar — bara väntande själar, bortglömda, behandlade som logistik.
Och låt oss inte låtsas att denna jämförelse är överdriven. Det är djupt obekvämt, men inte för chockvärde. Det är en varning. En varning inifrån ditt eget läger. För när myndigheter blir blinda i sin maktutövning, måste även högern stanna upp och fråga: Har staten blivit för brutal? För mekanisk? För frånkopplad sina egna grundläggande ideal?
Detta är inte lag och ordning. Det är administration med vapen och utan moralisk kompass.
Och vi säger detta inte som vänsterfolk, inte som progressiva, inte som känslomjuka idealister. Tvärtom. Vi står fast förankrade i tron att gränser spelar roll, att nationell identitet måste försvaras, att suveränitet är värt att skydda. Men om du är ärlig mot dig själv känner du spänningen — för tanken på att USA, frihetens påstådda fyrbåk, skulle bygga något som Alligator Alcatraz — en isolerad förvaringsplats för administrativa överträdelser — det kolliderar våldsamt med konservativa värderingar.
Det handlar inte bara om lag. Det handlar om proportioner. Om värdighet. Om att inte bli det du påstår dig bekämpa.
Och här är det dags att ta ett steg tillbaka — för Platon är inte den enda som varnade oss.
Låt oss vara helt tydliga: Amerika har en gränskris. Europa står inför okontrollerad migration. Västvärlden är under belägring av en giftig blandning av karteller, människosmugglare och ohederliga aktörer som utnyttjar svag tillsyn. Ingen seriös konservativ förnekar detta.
Men detta måste vi också konfrontera: En regering som bekämpar kaos med urskillningslös makt löser inte krisen — den blir en del av den.
Edward Bernays — propagandans gudfader — avslöjade hur stater manipulerar kriser för att utöka sin makt:
“Den medvetna och intelligenta manipuleringen av massornas organiserade vanor och åsikter är ett viktigt inslag i ett demokratiskt samhälle.”
Och denna manipulation följer ett tydligt mönster.
Vi behöver tillsyn. Men titta hur staten agerar:Steg 1: “Kaos vid gränsen!” (Verklig kris)
Steg 2: “Endast rå styrka kan lösa detta!” (Falskt binärt val)
Steg 3: “Därför måste vi bygga läger, genomföra räder och pausa granskning.” (Halka mot stupet)Detta är Bernays i praktiken: Ta ett legitimt hot och sälj in obegränsad makt som den enda lösningen.
Trump — med all sin energi, sitt kaos och sin nödvändiga kollision med det ruttna etablissemanget — missade just detta. Han ville ha kontroll, och han fick det. Men han byggde aldrig ett moraliskt ramverk runt det. Han tränade hundarna att bita, men inte att tänka. Inga filosofiska filter — bara rå instinkt utklädd till styrka.
Och därför sitter vi nu med ett system som inte kan skilja på en kartelledare och en far som överstannat sitt visum för att mata sin familj. Dödsknackningen låter likadan. Transportbussen är densamma. Behandlingen i anläggningen likaså. Och resultatet? Ofta omöjligt att särskilja från statligt övervåld i regimer vi en gång skrattade åt.
Gustave Le Bon såg fällan:
“Massan lyssnar alltid villigt på den viljestarke mannen som vet hur han ska tvinga sig på dem.”
Vi har sett detta förr:
Dagens “gränsnödläge” är morgondagens ursäkt för utökade frihetsbegränsningar, husrannsakningar utan beslut och byråkratier som ser medborgare som undersåtar.
Gustave Le Bon förstod en grundläggande sanning: massan resonerar inte, den lyder. Och när en stat lär sitt folk att frukta, att hata, att kräva handling till varje pris — då spelar det ingen roll vem som pekade ut fienden först. Det som spelar roll är att kontrollmaskineriet, när det väl är byggt, aldrig nedmonterar sig självt — det letar bara efter nya mål.
De säger till oss: “Antingen accepterar du urskillningslös maktanvändning — eller så är du för öppna gränser!”Det är en lögn.
Riktig säkerhet kräver:
✔ Kirurgiska insatser mot karteller och våldsbrottslingar
✔ Snabb utvisning av kriminella utlänningar
✔ Nolltolerans mot återfallsförbrytareMen det kräver inte:
✖ Att behandla visumöverträdelser som grova brott
✖ Att bygga ett skuggfängelsesystem
✖ Att ge obegränsade befogenheter till myndigheter utan ansvar
Historien är skoningslös:
Och nu? Alligator Alcatraz.
Ett monument över vad som händer när konservativa förväxlar styrka med obegränsad tvångsmakt.
Varje auktoritär regim börjar med ett rimligt krav: säkra gränsen. Skydda nationen. Återställ ordningen. Inga konservativa motsätter sig det. Men Le Bons varning ekar:
“Massorna är alltid redo att lyssna till den viljestarke mannen som vet hur han ska påtvinga dem sin vilja.”
Och så bygger den starke mannen burar — först för “den andre”, sedan för avvikaren, och till sist för den obekväme.
Interneringscentren är inte slutpunkten.
De är ritningen.
Platon varnade för exakt detta. När dina väktare bara består av eld utan tanke — när de tappar förmågan att resonera — tjänar de inte längre staden.
De hotar den.
Le Bon konstaterade att massorna “bara är mäktiga i sin förstörelse.” Samma energi som jublar när ICE-agenter drar bort en brottsdömd utlänning idag kommer jubla lika högt när de i morgon drar bort en oliktänkande. Definitionen av “hot” växer i takt med statens aptit.
Fråga dig själv:
När var senast en stat, som fått oinskränkta maktbefogenheter, avstod från dem frivilligt?
När har en byråkrati, som beväpnats och finansierats, dragit sig tillbaka?
Svaret står skrivet i askan efter varje republik som litade på att makthavare skulle begränsa sig själva.
Platons väktare var tänkare. Men den moderna staten vill inte ha tänkare — den vill ha attackhundar. Le Bon visste att massan “inte kan urskilja nyanser”, och därför tränar systemet sina agenter att tänka binärt: laglig eller olaglig. Medborgare eller utlänning. Lojal eller fiende.
Men när det tankesättet väl slagit rot, sprider det sig.
Maskineriet bryr sig inte.
Det bara processar.
Historien är tydlig: en regering som bygger burar slutar aldrig vid första gruppen. Jakobinerna giljotinerade aristokrater, sedan moderater, till sist varandra. Bolsjevikerna utrotade borgarklassen, sedan kulakerna, till sist sina egna kamrater. Mönstret är oföränderligt: staten, när den väl beväpnats, hittar alltid nya fiender.
Och så, när du jublar åt räderna, nattliga hämtningarna, lägren i träskmarkerna — fråga dig själv:
Vem definierar fienden i morgon?
När slutar vargen ta order?
Rikta in dig på rätt människor: Krossa karteller — inte trädgårdsarbetare.
Transparens som vapen: Inga fler fängelseliknande anläggningar utan insyn.
Princip framför panik: Byt aldrig bort friheten mot en illusion av kontroll.Bernays och Le Bon skulle båda varna oss:
Massan jublar alltid åt kopplet — tills det sitter runt deras egen hals.
Folket kräver trygghet. Den starke mannen lovar den. Men Le Bons varning ekar:
“Ledaren har oftast varit en man av handling, inte av tanke. Han är själv hypnotiserad av den idé han blivit apostel för.”
Den konservative som byter bort frihet mot “ordning” kommer vakna upp utan någondera.Interneringscentren kommer att finnas kvar.
Lagarna kommer att stramas åt.
Tjänstemännen kommer bli mer aggressiva.
Och en dag kommer massan att vända sig — inte mot inkräktarna, utan mot sig själv.
För varelsen du beväpnar idag älskar dig inte.
Den känner bara hunger.
Detta handlar inte om att försvaga högern — det handlar om att rädda den. Den här texten är inte skriven för att tillrättavisa den konservativa rörelsen. Den är skriven för att skydda den från förruttnelse inifrån. Det är inget vänsterutbrott. Det är brandlarmet i ditt eget ideologiska hus.
Och om du är ärlig — om du tror på riktig styrka, riktig ordning och riktig rättvisa — då lämnar du inte det här arg.
Du lämnar det tänksam.