Den ryska föreställningen om att ”väst är på väg att ta över Ryssland” är en av de mest skrattretande och kafkaartade idéerna i modern politik. Det är paranoia insvept i propaganda, en berättelse som Moskva berättar för sig själv för att rättfärdiga förtryck på hemmaplan och aggression mot omvärlden.
Från första början, från år noll i sin historia, har Ryssland aldrig haft en genuint välvillig ledare. Tsarer, kommissarier, partichefer och presidenter har alla styrt genom rädsla, underkastelse och föreställningen att folket finns till för att tjäna staten. Det ryska folket har aldrig setts som medborgare utan som verktyg för arbete, krig och de styrandes fåfänga.
Ändå håller Ryssland fast vid en farlig illusion, att landet är ett majestätiskt pris som världen i hemlighet längtar efter att äga. I verkligheten är det ingen som vill ha det.
Detta gör Rysslands besatthet av expansion ännu mer absurd. Varför vill ett land som inte ens kan ta hand om det det redan har, hela tiden bli större och större? Varför lägga till mer land, fler människor och fler problem när stora delar av det egna territoriet saknar det mest grundläggande i ett modernt samhälle?
Mer än 20 procent av ryssarna saknar fortfarande toalett inomhus. På landsbygden är siffran närmare 40 procent. Stora områden töms när människor flyttar för att söka bättre möjligheter. Vägar förvandlas till grussträckor. Sjukhus får slut på grundläggande förnödenheter och i många fall måste patienterna själva ta med mediciner, sprutor och bandage. I många städer är lönerna så låga att folk överlever på självhushållning eller säsongsarbete.
Trots detta drömmer Kreml om imperium. Man tar delar av Georgien. Man tar delar av Ukraina. Man hotar grannländer, direkt eller indirekt, som om man hade någon gudomlig rätt att bestämma över deras framtid.
Hur länge kan den ryska federationen egentligen hålla ihop innan dess satellitrepubliker säger åt Moskva att dra åt helvete, som Tjetjenien försökte göra för inte så länge sedan? Imperiet hålls samman av rädsla, inte av lojalitet. Den så kallade enigheten i den ryska federationen är en fasad som döljer att det är en överdimensionerad samling av historiskt erövrade nationer och etniska grupper som ofta hyser liten eller ingen tillgivenhet för varandra, än mindre för Moskva. Urfolk och minoritetsregioner lever under rysk kontroll och dominans, deras resurser exploateras och deras kulturer trängs undan, allt till förmån för centralmakten.
Om man tänker efter är den enda verkliga långsiktiga lösningen för den ryska federationen att på ett fredligt och frivilligt sätt brytas upp i sina ursprungliga historiska suveräna nationer. Folken och regionerna som fanns innan de slukades av den ryska imperiala expansionen. Detta är inte bara en teori, det är historia som väntar på att ske.
Den ryska federationen är inte ett enat land i traditionell mening. Det är ett lapptäcke av över 80 federala enheter, republiker, kraj, oblast och så kallade autonoma regioner, många av dem en gång självständiga nationer eller självstyrande stater innan de annekterades med våld.
Här är några exempel:
En fredlig och frivillig upplösning skulle ge dessa nationer möjlighet att styra sig själva, kontrollera sina egna resurser och bygga en framtid fri från Moskvas koloniala exploatering. Det skulle också ta ifrån Ryssland möjligheten att använda dessa territorier som militära språngbrädor för framtida expansionistiska krig.
Och här är något som få i Moskva vill medge. En sådan upplösning skulle faktiskt kunna vara bättre även för ryssarna själva. Det historiska ryska kärnlandet, ofta kallat Moskovi, skulle kunna bli en mindre och mer fokuserad stat, ett hemland för etniska ryssar, styrt av ryssar och förhoppningsvis lett av en genuint kompetent och välvillig rysk ledare. Utan bördan att härska över ovilliga territorier skulle Moskovi kunna koncentrera sig på att bygga ett stabilt och välmående samhälle för sitt eget folk. I ett sådant scenario vinner alla. De tidigare underkuvade nationerna får självständighet och ryssarna får ett land som är hanterbart, enat och fritt från imperialt övermod.
Kreml framställer federationen som en ”familj av nationer” men i verkligheten är den ett fängelse av nationer. Många av dessa republiker har egna flaggor, konstitutioner och parlament, på papperet, men ingen verklig suveränitet. Självbestämmande skulle avslöja detta imperium för vad det egentligen är, något tillfälligt.
Det finns ett uttryck: Visa mig dina vänner och jag ska visa dig vem du är. Titta på Rysslands närmaste krets, Nordkorea, Iran, Kina och den lydiga marionetten Belarus. Detta är det sällskap som Moskva håller. Det är knappast en lista över moralisk legitimitet eller framgång. Dessa allianser bygger inte på välstånd eller demokratiska värderingar, utan på gemensam auktoritarianism, förtryck av oliktänkande och fientlighet mot den fria världen.
Ryssland är en råvaruberoende ekonomi förklädd till stormakt. Olja, gas och mineralexport håller landet flytande, vilket gör det mindre till ett fungerande land och mer till en bensinstation med kärnvapen. Vissa tror att väst åtrår dessa resurser men även det är en fantasi.
Att ta kontroll över Ryssland skulle inte vara en vinst utan en ändlös börda. Föreställ dig att du får en gigantisk herrgård som ser imponerande ut från utsidan, men där elledningarna är förstörda, väggarna ruttnar, taket läcker och källaren är översvämmad av avloppsvatten. Det är vad det skulle innebära att ärva Ryssland.
Kremls propaganda kan fungera på den ryska allmänheten som är fast bakom statskontrollerade medier, men omvärlden kan se det för vad det verkligen är, en överansträngd och förfallande stat som inte kan ta hand om sitt eget folk men som tror att alla är desperata att ta över den.
Det måste finnas många ryssar i Ryssland som gärna skulle ta på sig uppgiften att bygga upp landet igen, men i Putins Ryssland blir alla som försöker tystade, förvisade eller dödade. Jag är säker på att det finns kapabla och intelligenta ryssar som skulle kunna leda ett självständigt Moskovi mot en stabil och framgångsrik framtid. Och om sådana ledare någonsin fick chansen att träda fram finns det åtminstone en liten möjlighet att imperiets slut skulle kunna bli början på ett fredligt Eurasien, där nationer lever sida vid sida som grannar och inte som herre och undersåte. Så kanske är den verkliga frågan denna, hur länge kan ett land överleva när dess enda garanti för stabilitet är att undanröja just de människor som skulle kunna rädda det?