Sluta behandla alla likadant: Myten om jämlikhet och vikten av meritokrati

I dagens samhällsklimat finns det ett uttryck som blivit nästan heligt: ”Alla ska behandlas lika.” Det upprepas gång på gång, ofta med en ton av moralisk överlägsenhet, så att många inte längre ifrågasätter det. Men vi gör det. För även om det låter rättvist, är det i praktiken vilseledande – och skadligt.

Låt oss vara tydliga: inget samhälle i historien har någonsin behandlat alla människor exakt lika. Inte under kommunismen, inte i liberala demokratier, inte i något verkligt eller utopiskt system. Idén om att lika behandling är likvärdig med rättvisa är en ideologisk konstruktion – en distraktion som säljs in som dygd, men som i verkligheten förnekar hur människor fungerar och hur samhällen utvecklas naturligt.

Självklart finns det områden där jämlikhet är grundläggande och inte får ruckas. Alla ska vara lika inför lagen – rättvisan kräver det. Alla har rätt till en rättvis rättegång, utan undantag. Och i en demokrati ska varje människas röst väga lika tungt, oavsett status, ekonomi eller bakgrund. Dessa principer är grundpelare i ett civiliserat samhälle, och ingen seriös människa ifrågasätter dem.

Men bortom dessa grundläggande rättigheter faller idén om att alla ska behandlas exakt likadant samman.Människor är olika. De har olika förmågor, drivkrafter, värderingar och ambitioner. Och dessa skillnader spelar roll. Att låtsas som om de inte existerar är inte medmänskligt – det är grymt. Att behandla alla på exakt samma sätt innebär att ignorera verkligheten, vilket ofta leder till motsatsen till rättvisa. Det straffar de dugliga och belönar det oansvariga. Det förminskar ansträngning och förolämpar prestation.

Istället för att slentrianmässigt predika likabehandling bör vi tala om lika respekt. Det är ett meningsfullt ideal. Lika respekt innebär att alla har ett människovärde – men hur man behandlas, litas på eller belönas ska bero på vad man gör, inte vem man är.

Det är här meritokratin kommer in – ett begrepp som många progressiva undviker till varje pris. Men för oss är det centralt. Meritokrati innebär att människor ska utvecklas och belönas utifrån sina prestationer – inte utifrån vilken grupp de tillhör, vem de känner eller hur högljudda de är. Det är så verklig rättvisa fungerar. Det är så vi bygger starka samhällen som premierar ansträngning, ansvar och kompetens.

Låt oss tala direkt till dem som säger: ”Vi måste behandla alla lika. Det är så det ska vara.” Jasså? Fundera på detta:

• Ska två anställda – den ena som levererar resultat och skapar framgång, och den andra som undviker ansvar och knappt bidrar – verkligen belönas lika?
• Ska en person som konstant kommer för sent och smiter undan ansvar behandlas likadant som någon som tar initiativ, jobbar hårt och levererar?
• Ska den som bryter mot lagen behandlas likadant som den som följer den?

Självklart inte. Även de som skriker högst om jämlikhet vet innerst inne att detta inte fungerar i praktiken. Idén om likabehandling har blivit ett skydd – ett sätt att slippa ta obekväma samtal om ansvar, prestation och förväntningar. Det låter ädelt, men i praktiken urholkar det kvalitet och belönar medelmåttighet.

^{Lika möjligheter – men inte tvingad likhet}

Vissa kommer då att säga: ”Vi vill bara ha lika möjligheter, inte lika utfall.” Men även detta leder ofta till tvingad kvotering och konstgjord utjämning. Hur många gånger har vi inte sett könskvotering, mångfaldsmål eller representationstabeller införas – inte baserat på kompetens, utan för att uppnå en på förhand bestämd bild av “rättvisa”?

Vi har sett vad detta leder till i verkligheten. Singapore är ett exempel på ett samhälle som, trots sina brister, har byggt mycket av sin framgång på meritokratiska principer – särskilt inom utbildning och arbete. Resultatet? Högt utbildade medborgare, innovationskraft och en av Asiens mest stabila ekonomier. Venezuela, däremot, försökte skapa ekonomisk jämlikhet genom att utplåna marknadsdriven meritering. Resultatet? Ekonomisk kollaps, hyperinflation, fattigdom och massflykt.

Det här är inte teorier – det är verkliga konsekvenser.

Vi motsätter oss alltså inte jämlikhet för att vara elaka. Vi gör det av sunt förnuft. Rättvisa handlar inte om likhet – det handlar om förtjänst. Och förtjänst kräver omdöme, ansvar och konsekvenser. Utan det har vi inget samhälle – bara en teater.

Därför står vi för lika respekt och meriterad belöning. Inte blind jämlikhet. Inte framtvingad likformighet. Människor förtjänar att bedömas utifrån vad de gör – inte vad de är. Det är den framtid vi tror på – och den framtid vi arbetar för.

Likabehandling må låta dygdig – men det är en lögn förklädd till rättvisa. Riktig rättvisa skapas genom ansvar, prestation och förtjänad respekt. Allt annat är inte medmänsklighet. Det är förfall.