Rawa ”Kurdiska räven” Majid & Ismail ”Jordgubben” Abdo
Sverige förändras – och inte till det bättre. Det som en gång var ett tryggt och ordnat samhälle håller nu på att falla samman under vikten av en politik som har prioriterat politisk korrekthet framför nationell säkerhet, och tolerans framför sanning. De senaste händelserna visar tydligt vad många har fruktat i åratal: vårt land har blivit en grogrund för radikal ideologi och brutal kriminalitet – och det sker mitt framför ögonen på oss.
Låt oss börja med en skrämmande utveckling: tonåringar som är medlemmar i muslimska gäng i Sverige har rekryterats av Irans islamiska republik för att utföra attacker mot judiska och israeliska mål på svensk mark. Ja, utländska statsaktörer lyckas nu infiltrera vårt samhälle och utnyttja ungdomar som är födda och uppvuxna här. Det här är inte enstaka extremister. Det är unga män, fostrade i Sverige, som nu aktivt hjälper en fientlig diktatur.
Enligt säkerhetsbedömningar har denna iranska kampanj inneburit direkt rekrytering av minderåriga som redan är aktiva inom kriminella nätverk. Målen var inte slumpmässiga – judiska föreningar, synagogor och israelanknutna verksamheter kartlades för potentiella attacker. Operationerna hade inte bara en ideologisk bakgrund, utan var även kopplade till gängkriminalitet där Irans underrättelsetjänst kunde dra nytta av Sveriges växande klannätverk – ofta dominerade av unga muslimska män med starka internationella kontakter.
Det här är inte ett undantag. Det är en del av ett bredare, systematiskt problem som vi fortsätter att blunda för.
Ta ett annat brutalt exempel: fallet med en 68-årig svensk man som kidnappades, torterades och mördades av fyra muslimska migranter efter att hans familj inte lyckats betala en lösensumma. Gruppen lurade honom till en parkering under falska förespeglingar, misshandlade honom våldsamt, band hans händer och fötter med silvertejp och dumpade sedan kroppen i en närliggande å. Det här var inte ett desperat rån – det var kallt, grymt och utfört med fullständig likgiltighet inför människoliv.
En av gärningsmännen fotograferades till och med med stora buntar kontanter, leende mot kameran efter att ha deltagit i denna fruktansvärda handling. Budskapet är tydligt: det handlar inte bara om våld – det handlar om makt, skrämsel och ett totalt sammanbrott av moral och samhällsordning i vissa delar av vårt land.
Och mönstret? Det går inte att förneka.
I båda fallen – den iranskstödda rekryteringen av gängmedlemmar och mordet på den äldre svenska mannen – är den gemensamma nämnaren islam. Inte islam som en abstrakt religion, utan som en politisk och kulturell kraft som i sina mest radikala och oassimilierade former har slagit rot i svenska bostadsområden. Oavsett om det handlar om antisemitiska attacker, klanbaserad utpressning, hedersvåld eller terrorism, så är förövarna i en överväldigande majoritet unga män med muslimsk bakgrund, ofta med migrant- eller flyktingbakgrund.
Det här handlar inte om ras. Det handlar inte ens bara om invandring. Det handlar om ideologi. Det handlar om vägran att anpassa sig. Det handlar om en farlig subkultur som föraktar svenska värderingar samtidigt som den utnyttjar svenska friheter – allt medan den skyddas av en regering som är för svag för att agera och för rädd för att säga sanningen.
Vad som är ännu värre är att våra egna institutioner fortsätter att förneka, avleda och förringa. Istället för att försvara svenska medborgare – judiska samhällen, äldre svenskar och alla som vill leva fritt – så öser man pengar över misslyckade integrationsprojekt och kampanjer mot ”islamofobi”, som om det är allmänhetens oro som är det verkliga hotet.
Det är dags att sluta ljuga för oss själva.
Krisen vi står inför är inte ett resultat av fattigdom, marginalisering eller missförstånd. Den är ett resultat av en importerad kultur präglad av våld och hat, möjliggjord av naiva politiker och ett fegt etablissemang. Våra gator, våra skolor och våra bostadsområden får betala priset.
Sverige var en gång en fristad. Nu håller det på att förvandlas till ett slagfält – och vi måste fråga oss själva hur mycket längre vi är villiga att offra trygghet, identitet och sunt förnuft för en mångkulturell dröm som uppenbarligen har blivit en mardröm.