30 Jun
30Jun

Något ovanligt hände under årets Almedalsvecka i Visby. Sverigedemokraterna, länge ett kontroversiellt inslag i svensk politik, släppte en nästan 900 sidor lång intern rapport – den så kallade vitboken – som blottlägger partiets mörkaste kapitel.

Boken, skriven av Uppsalahistorikern Tony Gustafsson, håller inte tillbaka. Den går djupt in i partiets ursprung mellan 1988 och 2010 och ger en sällsynt ofiltrerad inblick i hur djupt SD en gång var insyltade i nynazistiska och vit makt-kretsar.

Bara 100 tryckta exemplar delades ut, men det hindrade inte innehållet från att explodera i den offentliga debatten.

Så vad innehåller egentligen vitboken? Och – kanske ännu viktigare – varför släpps den just nu?


Vad avslöjar vitboken?

Dokumentet bekräftar det många forskare och kritiker sagt i åratal, men denna gång med legitimitet eftersom det är partiet själva som beställt granskningen.

  • Flera av grundarna hade direkta kopplingar till den öppet rasistiska gruppen Bevara Sverige Svenskt och andra högerextrema organisationer.
  • Partiet hade fortsatta band till extremistiska rörelser som Nordiska rikspartiet och Vitt Ariskt Motstånd långt in på 1990-talet.
  • Ungdomsförbundet (SDU) ägnade sig åt vit makt-musik, använde rasistiskt språk och fantiserade om raskrig.
  • Mellan 1992 och 2010 uteslöts över 130 personer, främst av ideologiska eller reputationsmässiga skäl, i ett försök att rensa ut de mest radikala elementen.

Det här var alltså inte bara några enstaka rötägg. Enligt boken hade minst en tredjedel av de tidiga aktiva medlemmarna nazistiska eller fascistiska kopplingar. Det här är inga lösa anklagelser – det är dokumenterade samband. Och nu erkänns de, offentligt och officiellt, för första gången.


Åkessons ursäkt – ärlig eller selektiv?

Partiledaren Jimmie Åkesson, som gick med i partiet på 90-talet och tog över ledarskapet 2005, stod inför media och riktade en officiell ursäkt till Sveriges judiska befolkning för partiets tidiga antisemitism och kopplingar till nationalsocialismen.

Även riksdagsledamoten Mattias Karlsson uttalade sig och sa att han var "förbannad och äcklad" av vad rapporten avslöjade.

Judiska organisationer välkomnade ursäkten som ett steg i rätt riktning.

Men då kom nästa fråga: vad gäller muslimer? Eller HBTQ-personer? Eller romer? Borde inte även de få en ursäkt?

Mahmoud Khalfi, ordförande för Islamiska Förbundet och imam vid Stockholms moské, krävde offentligt att Sverigedemokraterna skulle be Sveriges muslimer om ursäkt för tidigare islamofobisk retorik och kopplingar.

Som svar gick Richard Jomshof, SD:s rättspolitiske talesperson, till motattack på X (tidigare Twitter). Istället för att be om ursäkt skrev han att "det är inte vi som ska be om ursäkt, utan du och andra vidriga islamister." Han fortsatte med att säga att Stockholms moské borde stängas och att Mahmoud Khalfi borde kastas ut ur Sverige med huvudet först.

Och jag, som skribent, kan inte låta bli att hålla med honom – om man inte ska vara pk så måste man erkänna att det var roligt – för ärligt talat: att säga att någon borde utvisas ”med huvudet först” är faktiskt ganska kul. Alltså, tänk på det bildligt – kom igen.


Men varför just nu?

Det är här man höjer på ögonbrynen. För det här var inte någon lågmäld akademisk rapport. Den lanserades offentligt, med media på plats, mitt under Sveriges mest politiska vecka, och drygt ett år före riksdagsvalet 2026.

Sverigedemokraterna har aldrig varit närmare verklig regeringsmakt. Sedan Tidöavtalet 2022 har de haft indirekt inflytande över regeringen – även om de inte sitter i regeringen själva. Från att ha varit ett parti i utkanten har de gått mot mittfåran i stadig takt, och nu står de inför ett potentiellt stort genombrott.

Så är vitboken ett moraliskt modigt steg? Eller ett taktiskt drag för att tvätta bort det sista av det giftiga förflutna?


Kan en leopard byta sina fläckar?

Frågan är inte fientligt ställd – bara ärlig.

Det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna har förändrats. De har rensat ut extremister. De har tonat ned retoriken. De har blivit mer disciplinerade, mer polerade, mer strategiska. Många av dagens medlemmar var inte ens födda när partiet grundades.

Men ändå… forskare som Morgan Finnsiö vid Expo varnar för att vissa lokala partiföreningar fortfarande hyser problematiska element. Kandidater med rasistisk bakgrund dyker fortfarande upp ibland. Vissa ideologiska spår finns kvar – kanske inte i politiken, men i tonen, kulturen och attityden.

Partiet hävdar att reformarbetet inleddes redan på 90-talet. Nazisymboler förbjöds. De tog avstånd från fascistiska grupper. De började bana väg för bredare väljarstöd. Och ja, det förtjänar att erkännas.

Men vitboken tvingar också fram en rannsakan – inte bara av SD:s förflutna, utan av deras nutida ambitioner. Är detta en genuin uppgörelse med historien? Eller en strategisk manöver för att tysta kritiker inför valet?


Den politiska optiken

Man ska vara rättvis: att släppa ett så komprometterande dokument är inget ett parti gör lättvindigt. Det inbjuder till attack. Det riskerar motreaktioner. Det bekräftar sådant de tidigare helst ville undvika. Så i viss mån kräver det mod.

Men det ger också Sverigedemokraterna en stark berättelse: ”Ja, vi hade ett skamligt förflutet. Men vi har förändrats. Och här är beviset.”

Det är smart politik – särskilt i ett läge där många väljare fortfarande tvekar att se dem som ett fullvärdigt regeringsparti.

Genom att publicera den här rapporten just nu konfronterar SD inte bara det förflutna. De formar framtiden. Tajmingen, presentationen, den selektiva ursäkten – allt pekar på en noggrant uträknad politisk strategi.

Och det kanske inte är fel. Partier utvecklas. Det gör även nationer. Men det väcker frågan: är den här förändringen genuin – eller bara praktisk?


Avslutande tankar

Låt oss vara tydliga: syftet här är inte att demonisera Sverigedemokraterna. Många av deras nuvarande väljare hade ingenting med partiets ursprung att göra. Deras moderna politik tilltalar stora delar av den svenska befolkningen – och det av legitima skäl.

Men vi kan heller inte ignorera hur tajming och imagehantering fungerar inom politiken.

När Sverige närmar sig ett avgörande valår kan vitboken ses som ett sällsynt ögonblick av ärlighet – eller som ett genidrag i strategisk kommunikation.

Eller kanske båda.

Så vi ställer frågan: Byter en leopard sina fläckar – eller lär den sig bara att gå annorlunda när ljuset blir starkare?

Tiden får utvisa.

Comments
* E-postadressen kommer inte att publiceras på webbplatsen.