Sveriges adoptionsskandal: Därför måste internationella adoptioner stoppas – en gång för alla

Den 2 juni 2025 tvingades Sverige att möta en obekväm och smärtsam sanning: internationella adoptioner, länge betraktade som en humanitär insats, har under decennier präglats av bedrägeri, övergrepp och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

En statlig utredning, ledd av Anna Singer, avslöjade nu officiellt det som många adopterade och kritiker anat länge. Barnhandel, förfalskade dokument, adoptioner utan samtycke – det här var inga enstaka misstag. Det var ett systemfel som genomsyrade hela Sveriges internationella adoptionsprogram.

Från 1970-talet till 2000-talet – årtionde efter årtionde – ser vi samma mönster: barn som togs från sina föräldrar utan deras tillåtelse, barn som felaktigt förklarades döda, barn som lämnades över av personer som inte ens var deras juridiska vårdnadshavare. Ofta lurades eller pressades biologiska föräldrar till att ge bort sina barn, utan att förstå vad det egentligen innebar.

Det värsta av allt? Svenska myndigheter visste om det här. Och de lät det fortsätta.

Ett system byggt på exploatering

Utredningen visade på systematiska brister i dokumentationen – förfalskade födelsedatum, falska uppgifter om föräldraskap och fabricerade bakgrundshistorier. Men det här handlade inte bara om pappersarbete. Det var ett moraliskt haveri.

Svenska adoptionsorgan prioriterade att få igenom så många adoptioner som möjligt. Privata aktörer hade incitament att maximera antalet placerade barn, ofta utan att ställa kritiska frågor. De vände sig till länder där fattigdom, svaga lagar och korruption kunde utnyttjas: Sri Lanka, Colombia, Kina, Chile, Etiopien, Sydkorea och fler.Sedan 1950-talet har över 60 000 barn tagits till Sverige genom internationella adoptioner – en verksamhet som inte byggde på omtanke utan på efterfrågan.

Den falska idén om internationell adoption

Här är den obekväma sanningen som adoptionsindustrin inte pratar om:

• Internationell adoption löser inte fattigdom. Den rycker barn från deras kultur, språk, familj och identitet – och behandlar fattigdom som en ursäkt för att splittra familjer istället för att ta itu med grundproblemen.
• Adopterade bär ofta på livslånga trauman. Identitetskriser, känslor av övergivenhet och emotionella sår är vanliga. Hur kärleksfullt ett adoptivhem än må vara, går det inte att fylla tomrummet av ett förlorat ursprung.
• Att ta barn från fattiga länder istället för att stötta familjer är exploatering. Det är kolonialism förklädd till välgörenhet. Familjer splittras inte för att de vill – utan för att de är för fattiga, för maktlösa eller fördes bakom ljuset.
• Det finns bättre alternativ. Stöd familjer i hemländerna. Bygg upp lokala adoptionssystem. Hjälp samhällen att hålla ihop sina familjer, istället för att exportera barnen.
• Mänskliga rättigheter måste gå först. Varje barn har rätt till sin familj, sitt ursprung och sin kultur. Den rätten måste väga tyngre än någons önskan att "rädda" ett barn från ett annat land.

Varför var det ens nödvändigt?

Varför sträcka sig över hela världen när det finns barn i Sverige som behöver trygga hem? Varför inte börja där behoven faktiskt finns, här hemma eller i vårt eget Europa?

Men nej – adoption av svenska barn gjordes medvetet svårt. Istället för att reformera det svenska adoptionssystemet vände man blicken mot utvecklingsländer där rättsskyddet var svagare och barnen kunde “anskaffas” snabbare.

Verkliga liv, verkliga konsekvenser

Jag har personligen känt människor som adopterats i Sverige. Jag har sett identitetskampen, de livslånga frågorna, den inre sorgen över att inte veta var man kommer ifrån.

Vissa av dem har som vuxna återvänt till sina ursprungsländer och hittat sina biologiska familjer – familjer som aldrig ville ge bort sina barn, familjer som blev lurade eller tvingade.

Några valde att stanna kvar och återuppbygga sina liv med sina riktiga familjer. Det säger allt. Adoptionen räddade dem inte – den slet dem itu.

Vad måste hända nu

Utredningen har varit tydlig i sina rekommendationer:

• Stoppa alla internationella adoptioner – helt och hållet.
• Utfärda en formell ursäkt – inte något vagt myndighetsuttalande, utan ett erkännande av de mänskliga rättigheter som kränkts.
• Skapa nationella stödsystem för adopterade som vill återknyta till sina rötter.
• Erbjud resebidrag till dem som vill återvända och återförenas med sina familjer.

Internationella adoptioner till Sverige har redan rasat – från över 900 adoptioner 1985 till bara 14 hittills under 2025. Det är tydligt att systemet är på väg att självdö. Låt oss avsluta det värdigt och medvetet – inte låta det förtvina.

Barn är inga varor.
Familjer är inget man offrar.
Internationella adoptioner måste upphöra – inte för att vi bryr oss mindre, utan för att vi måste bry oss mer.