Gästinlägg
Detta är ett gästinlägg inskickat av Kevin L. från Malmö.
Ansvarsfriskrivning:
De åsikter och synpunkter som uttrycks i denna artikel är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Tillsammans för Sveriges officiella hållning. Vi uppmuntrar till öppen dialog och respektfull diskussion om viktiga samhällsfrågor.
Det här handlar inte om ras eller ideologi. Det är helt enkelt något jag funderat över och därför bestämde jag mig för att titta närmare på siffrorna och se vart vi faktiskt är på väg.
Låt mig lägga fram läget rakt och ärligt — utan politisk korrekthet, utan det vanliga filtret från myndigheter och media. Det ni kommer att läsa nedan är fakta, baserade på dagens statistik. Om nuvarande trender fortsätter — och om svenskar fortsätter rösta på rödgröna koalitioner — är detta den framtid vi går emot.
I dagsläget, 2025, har Sverige en befolkning på ungefär 10,5 miljoner. Cirka 20–25 % av befolkningen är utrikes födda eller har två utrikes födda föräldrar. I våra största städer — Stockholm, Malmö och Göteborg — är siffrorna ännu mer slående, där 40–50 % av invånarna har utländsk bakgrund.
Samtidigt står infödda svenskar — de med djupa generationers rötter i landet — inför två stora demografiska utmaningar:
Samtidigt har invandrade grupper — främst från Mellanöstern, Afrika och delar av Asien — betydligt högre födelsetal, ofta mellan 2,5 och 3,5 barn per kvinna. Till detta kommer ett stabilt inflöde av 100 000–120 000 invandrare per år, vilket snabbt förändrar befolkningens sammansättning.
Statistiska centralbyrån (SCB) förutspår redan att personer med utländsk bakgrund kommer att utgöra 30–40 % av befolkningen år 2050. Men dessa siffror berättar inte hela sanningen: Om man tittar specifikt på etnisk och kulturell bakgrund — inte bara födelseland — ser vi att andelen infödda svenskar minskar ännu snabbare.
I dagens takt:
Varför går det så snabbt? Invandrade grupper är yngre, har fler barn, och växer snabbare, medan infödda svenskar åldras och föder färre barn.
Om invandringen fortsätter på dagens nivåer — eller ökar, som ofta sker vid internationella kriser — kan förändringen gå ännu snabbare. En ny flyktingvåg, liknande den vi såg 2015, kan utan vidare skynda på denna utveckling med 5–10 år.
Vad händer om invandringen stoppas helt i morgon?
Det leder till en viktig fråga: vad händer om Sverige stänger sina gränser i morgon och invandringen sänks till noll? Skulle det förändra utvecklingen?
Överraskande nog skulle den demografiska förändringen fortsätta ändå. Varför?
Vid noll invandring visar prognoser att andelen personer med invandrarbakgrund fortfarande skulle öka markant:
Med andra ord: att stoppa invandringen skulle inte vända utvecklingen — bara fördröja den.
Den demografiska kraften — högre födelsetal bland invandrade grupper och lägre bland infödda svenskar — är redan inbyggd i vår befolkningsstruktur.
Den enda verkliga vägen framåt
Om Sverige ska kunna vända denna utveckling är verkligheten enkel: infödda svenskar måste börja skaffa större familjer. Utifrån dagens trender är det rimligt att säga att varje svensk kvinna bör få minst tre barn. Fem eller sex barn per familj vore optimalt om vi ska kunna vända den demografiska nedgången och återskapa en stabil framtid.
Demografiska studier (t.ex. från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor) visar att för att återhämta sig från en längre period av låga födelsetal krävs ofta födelsetal på 3,5–4,0 eller högre under flera generationer. När en befolkning väl fastnat i låga födelsetal är det näst intill omöjligt att naturligt vända trenden.
Utan en sådan förändring går Sverige stadigt mot en framtid där infödda svenskar blir en minoritet i sitt eget land.
Riskerna med att ignorera historien
Vi måste också vara ärliga: historien har gång på gång visat vad som händer när en ursprungsbefolkning blir utkonkurrerad, särskilt när den växande majoriteten har helt andra kulturella och religiösa värderingar. Om infödda svenskar förlorar sin majoritet, särskilt mot bakgrund av en växande muslimsk befolkning, är konsekvenserna oundvikliga. Vi kommer att bli andra klassens medborgare i vårt eget land — inte genom våld, utan genom försummelse.
Det är också värt att reflektera över en större poäng: vänstern — och till viss del dagens gröna rörelser — har länge trott att massinvandring skulle lösa upp nationella identiteter. Detta var en del av en större vision, rotad i marxistiskt tänkande från 1930- och 40-talen, som syftade till att skapa en gränslös, klasslös värld.
Men här begicks ett avgörande misstag. Man antog att nykomlingarna med tiden skulle anamma sekulära, västerländska värderingar. Vad man inte förutsåg var uppkomsten av politisk islam — en kraft som inte vill smälta in i ett sekulärt samhälle utan snarare omforma det efter sina egna religiösa och politiska ideal.
Medan vänstern drömde om en utopisk internationalism, såg de aldrig hur politisk islam smög sig in bakvägen. Och nu är det inte liberala, sekulära ideal som fyller tomrummet — det är en självsäker och kompromisslös islamisk ideologi. Vad vänstern hoppades uppnå kommer inte att ske, eftersom politisk islam redan har sprungit om dem — och den har inga planer på att dela makten.
Ännu mer förbryllande är att många vänsterinriktade politiska rörelser, inte bara i Sverige utan över hela Europa, nu tydligt ser sitt misstag — men fortsätter ändå. Dessa regeringar har tillgång till all information, de främsta forskarna, demografiska data och oändliga resurser. Ingen av oss är blinda. Vi har all information bokstavligen i våra händer, i våra mobiltelefoner. Vi ser hur politisk islam vinner mark, vi ser eftergivenheten, och vi ser hur våra samhällen långsamt försvagas — inte bara i Sverige, utan i hela Europa och den västerländska världen.
Och ändå fortsätter de. Varför skulle någon medvetet välja självförstörelse? Det är inte en svår iakttagelse att göra. Som författare till denna text måste jag säga — jag förstår det helt enkelt inte. Det är bortom mitt förstånd.
Integration är möjlig — men inte samma sak som etnicitet
Personligen tror jag att människor från andra länder kan integreras och bli en värdefull del av det svenska samhället. Man kan definitivt bli civilt svensk — bidra, delta och omfamna de gemensamma värderingar som håller vårt land samman. Men det måste också erkännas att etnisk identitet är något annat. Man kan inte bli etniskt svensk på en generation. Det sker först över lång tid, ofta genom flera generationer. Denna distinktion är viktig: framgångsrik integration är möjlig, men det kräver genuin ansträngning, kulturell respekt och tid — och det får aldrig förväxlas med omedelbar eller automatisk assimilering.
En sista tanke — och en inbjudan
För att vara helt tydlig: detta handlar inte om ras, etnonationalism eller någon form av extremism. Det är helt enkelt en reflektion baserad på demografiska fakta som de ser ut idag. Om någon vill ifrågasätta eller diskutera siffrorna är ni varmt välkomna att göra det respektfullt i kommentarsfältet nedan.
Om det du har läst här resonerar med dig — om du tror att Sveriges framtid är värd att försvara — vet då detta: Tillsammans för Sverige erbjuder lösningar. Bli en del av deras arbete. Hjälp dem att växa. Hjälp till att förändra utvecklingen — innan det är för sent.
Vi har fortfarande tid, men bara om vi agerar tillsammans — och vi agerar nu.
Historien belönar dem som är uppmärksamma innan det är för sent.