Den 13 maj 2025 genomförde tyska myndigheter ett omfattande tillslag mot ”Tyska kungariket” (Königreich Deutschland, KRD), en framträdande gruppering inom den bredare Reichsbürger-rörelsen. Staten förbjöd organisationen helt och hållet och grep fyra av dess ledare, däribland rörelsens frontfigur Peter Fitzek – den självutnämnde ”Kungen av Tyskland”.
KRD, som grundades 2012, är långt ifrån någon harmlös kuriositet. Gruppen hade byggt upp en detaljerad parallellstat: med egen valuta, eget banksystem och en självutnämnd regering. Dess existens utgjorde en direkt utmaning mot Förbundsrepubliken Tysklands legitimitet.
Reichsbürger-rörelsen som helhet förnekar den tyska statens auktoritet och hävdar istället att det tyska riket före andra världskriget fortfarande existerar juridiskt. Medlemmar vägrar ofta att betala skatt, ignorerar statliga regleringar och vissa har kopplats till våldsamma planer mot demokratiska institutioner. Under de senaste åren har tysk säkerhetstjänst ökat sin övervakning och sina insatser mot dessa grupper. Rörelsens rötter kan spåras tillbaka till 1990-talet och början av 2000-talet, i kölvattnet av återföreningen, där en kombination av konspirationsteorier, antistatlig frustration och så kallad ”suverän medborgar”-ideologi började få fäste – framför allt i östra Tyskland.
Vad som gör det aktuella tillslaget särskilt känsligt är den dokumenterade överlappningen mellan Reichsbürger-ideologi och personer kopplade till etablerade politiska rörelser. Flera politiker har tidigare associerats med retorik eller evenemang inom rörelsens kretsar. Exempelvis Birgit Malsack-Winkemann, nuvarande medlem i Alternativ för Tyskland (AfD) och tidigare ledamot i förbundsdagen, greps 2022 i samband med en kuppkomplott som påstås ha koppling till Reichsbürger. Även andra nuvarande AfD-profiler, som Roland Hartwig och Mariana Harder-Kühnel, har granskats för att ha deltagit i evenemang eller uttryckt sympatier för idéer som ofta återfinns i dessa miljöer.
Tysklands författningsskydd (Bundesamt für Verfassungsschutz, BfV) klassificerade den 2 maj 2025 partiet Alternativ för Tyskland (AfD) som en bekräftad högerextrem organisation. Denna klassificering gjorde det möjligt att använda utökade övervakningsmetoder, inklusive informatörer och avlyssning. Efter att AfD överklagat beslutet valde dock BfV att tillfälligt upphäva klassificeringen den 8 maj 2025 i väntan på rättslig prövning. AfD fortsätter att delta fullt ut i det politiska systemet, och klassificeringen är ännu inte rättsligt avgjord.
Reaktionerna på tillslaget har varierat. Stora partier som SPD och De Gröna har i huvudsak ställt sig bakom insatsen och kallat den nödvändig för att skydda det demokratiska samhället. CDU har uttryckt försiktigt stöd, men samtidigt krävt rättssäkerhet och proportionalitet. Vissa organisationer för medborgerliga rättigheter har varnat för att även om åtgärder mot antidemokratiska krafter är berättigade, får de inte leda till en urholkning av grundläggande friheter.
Även internationellt har tillslaget uppmärksammats. Länder som Frankrike och Österrike – som själva brottas med starka högerpopulistiska strömningar – följer utvecklingen noggrant. Vissa kommentatorer menar att Tysklands agerande speglar en bredare europeisk trend där staten tar aktiv ställning mot nationalistiska och systemkritiska rörelser. Andra varnar för att alltför aggressiva åtgärder kan bekräfta de förföljelseberättelser som högerextrema grupper ofta använder i sin propaganda.
Finns det ett samband mellan detta tillslag och det nyligen genomförda tillslaget mot AfD? Pågår det en systematisk offensiv i Tyskland mot vad som uppfattas – eller faktiskt är – högerextrema rörelser?
Ur ett rättsligt perspektiv finns det stöd i den tyska grundlagen för att skydda den demokratiska ordningen. Artikel 21(2) i Grundgesetz gör det möjligt att förbjuda politiska partier eller organisationer som syftar till att avskaffa det fria demokratiska statsskicket. Den rättsliga grunden för sådana åtgärder är alltså tydligt förankrad i den tyska efterkrigsförfattningen, som uttryckligen syftar till att förhindra återkomsten av totalitära idéer.
Detta väcker en större fråga: hur ska en demokrati skydda sig mot krafter som vill rasera den inifrån?
Fördelar med tillslaget:
Nackdelar med tillslaget:
De senaste åtgärderna mot KRD belyser en central utmaning för alla demokratier: att hitta balansen mellan nationell säkerhet och individuella friheter – att stoppa extremism utan att samtidigt spä på den.
Så den verkliga frågan lyder:
Kan en demokrati överleva om den tolererar krafter som aktivt försöker avskaffa den?
Och kanske ännu mer akut:
Är dessa tillslag ett tecken på styrka – eller de första signalerna på en osäker demokrati?