Före den 7 oktober såg vi många av våra grannar, kollegor och bekanta som helt vanliga, hyggliga människor — kanske lite politiskt ointresserade, men ändå rimliga och empatiska. Men nästan över en natt tog dessa människor till gatorna med palestinska flaggor, försvarade Hamas, attackerade judiska studenter och spred hat mot Israel. Vad hände? Hur kunde människor som säger sig stå för fred och tolerans plötsligt försvara brutalitet?
Svaret ligger i hur den moderna västerländska liberalen ser på sig själv.
För liberalen handlar det inte bara om en politisk åsikt — det är en moralisk identitet. Att vara liberal är likställt med att vara en god människa. Jag är liberal för att jag är god, och jag är god för att jag är liberal. Det är en självbekräftande cirkel. I detta tankesätt ingår att man tror på medmänsklighet, empati, solidaritet med de förtryckta, och att stå upp mot maktmissbruk. Allt detta låter förstås fint.
Och det är här palestinierna kommer in. I det liberala narrativet ses palestinierna som den ultimata symbolen för förtryck: fattiga, statslösa, utsatta — medan israelerna utmålas som de brutala ockupanterna. Historiska fakta, krigen Israel tvingats utkämpa för sin överlevnad, fredsavtal som förkastats — allt detta bortses från. För liberalen blir stödet till "Palestina" en bekräftelse på den egna godheten.
Men så inträffade den 7 oktober.
Världen bevittnade då hur Hamas utförde några av de mest bestialiska och sadistiska massakrerna i modern tid: barn som slaktades, kvinnor som våldtogs, civila som brändes levande, barn som kidnappades. Det här var inte militära insatser — det var ren ondska. Och plötsligt visade det sig att de som utmålats som offer var brutala förövare. Och de som utmålats som förövare var i själva verket offren.
Detta skapade en kris för det liberala sinnet. Om den rörelse man i decennier försvarat visar sig vara ond, vad innebär det? Kunde man ha haft fel? Ännu värre — har man bidragit till att legitimera det?
Istället för att konfrontera denna obekväma sanning valde många att dubbla ner. De vände på perspektiven, hittade på ursäkter och ägnade sig åt moralisk akrobatik. Israel anklagades för "folkmord", för att vara "nazister", för att begå "krigsbrott". Det här är inte bara absurt — det är projektion. Genom att utmåla Israel som förövare försöker de bevara sin egen självbild som goda människor. Det är en psykologisk försvarsmekanism förklädd till politisk aktivism.
Ironin är slående. De som säger sig stå för mänskliga rättigheter försvarar nu en organisation som i sitt grunddokument förespråkar våld, hat mot homosexuella och förtryck av kvinnor. De som påstår sig stå för fred, står nu med dem som kidnappade spädbarn och skar halsen av tonåringar.
I verkligheten har den liberala vänstern blivit så förälskad i sitt eget moraliska narrativ att den är beredd att försvara vad som helst — vad som helst — bara för att upprätthålla illusionen av att stå på ”rätt sida av historien”.
Det är dags att säga ifrån. Alla konflikter är inte svartvita. Alla som säger sig kämpa för frihet gör det inte. Och alla som viftar med en flagga är inte goda.
Vissa kämpar för blod.