Det råder en märklig arrogans i västvärlden – en tro på att vi förstår islam och hur man ska hantera islamistisk extremism bättre än de länder som dagligen lever med det, andas det och bekämpar det. Det är inte bara naivt. Det är livsfarligt.
Medan vi sitter i luftkonditionerade konferensrum, skriver inkluderingsstrategier och diskuterar om jihadister förtjänar en andra chans, har ledare i Mellanöstern – i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och runt Persiska viken – i åratal varnat oss. De har berättat hur hotet ser ut. De har visat hur det sprider sig. Och viktigast av allt – de har visat hur man krossar det.
Så varför lyssnar vi inte?
Låt oss börja med det uppenbara: de vet bättre än vi.
Förenade Arabemiratens utrikesminister, Abdullah bin Zayed, sa det rakt ut – Muslimska brödraskapet är den ideologiska ryggraden för nästan varje islamistisk terrorgrupp i världen. Han varnade Europa: om ni fortsätter blunda för detta, kommer ni att bli grogrund för extremism. Det var inget tomt politiskt snack. Det var en varningsflagga från en region som redan betalat priset i blod.
Saudiarabien, som tidigare exporterat en striktare tolkning av islam, har nu börjat strypa den.
Kronprins Mohammed bin Salman har varit glasklar: extremismens ideologi har ingen framtid i Saudiarabien. Muslimska brödraskapet är förbjudet. Radikala imamer har fängslats. Landet investerar i en mer moderat framtid – och inte genom att bjuda in extremister till dialog – utan genom att slå ned på ideologin i dess kärna. De leker inte med islamister. De rehabiliterar inte terrorister med poesikurser. De oskadliggör hoten innan de växer.
Och vad gör vi i väst?
Vi ger återvändande IS-terrorister rättshjälp. I Storbritannien tilläts över 400 före detta IS-krigare återvända hem. De flesta åtalades aldrig. Några fick bostad och bidrag bekostat av skattebetalarna. En av dem stämde till och med staten – och vann. I Sverige erbjöds jihadister “återintegreringsstöd” med terapi och arbetsmarknadsåtgärder.
I Tyskland fortsätter radikala predikanter att öppet predika i moskéer, trots att de övervakas av säkerhetstjänsten.
Och i Frankrike? Säkerhetstjänsterna är överbelastade. De vet var hoten finns men har inga politiska mandat att agera – för någon kan skrika “rasism.”
Vi låter hatpredikanter verka under religionsfrihetens täckmantel. Vi tillåter islamistiska nätverk att infiltrera moskéer, skolor, universitet och kommuner under flaggan av “mångfald.” När någon säger ifrån, kallas det “islamofobi.” Vi har skapat ett perfekt ekosystem där extremism får växa – och sen blir vi chockade när det smäller.
Sanningen är bitter:
Väst är inte “smartare” än Mellanöstern när det gäller islam. Vi är svagare, mjukare och mer godtrogna. Vi behandlar islam som om det vore vilken religion som helst. Det är det inte. Det är också ett politiskt system, ett rättssystem, en ideologi – och när den radikaliseras är den fundamentalt oförenlig med västerländsk demokrati, pluralism och frihet.
Testa själv: gå in i Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten och sprid kristendom eller ateism offentligt. Du blir deporterad, kanske till och med fängslad. Varför? För att de förstår att ideologier har kraft. Och de är inte dumma nog att låta främmande idéer underminera deras samhällen. Men här i väst? Vi finansierar islamiska skolor som lär ut segregation. Vi tillåter shariaråd att hantera familjerätt vid sidan av vårt rättssystem. Vi låter till och med dömda extremister börja predika igen efter avtjänat straff. Det här är inte tolerans. Det är kulturellt självmord.
I Egypten valdes Muslimska brödraskapet demokratiskt – och inom ett år började de montera ned landets institutioner och införa islamisk lagstiftning. Det var inte spekulation. Det var verklighet. Det krävdes en militärkupp för att rädda landet från att bli ett sunnitiskt Iran. Och vad gjorde väst? Kritiserade militären. Det är så blinda vi är.
Och för att vara helt ärliga:
Det finns ingen plats för islam i den västerländska världen – i någon form.Inte som lag. Inte som politik. Inte som förening. För gång på gång ser vi att det som börjar som “religiös frihet” slutar i politisk dominans, splittring och våld.
Ledarna i Riyadh och Abu Dhabi vet detta. De har hanterat det i generationer. De har sett hur Brödraskapet manipulerar religion för att ta makt. De har sett extremister förvandla moskéer till rekryteringscentraler. Och de har svarat med nolltolerans.
Och om vi ska tala klarspråk, så verkar det allt tydligare att även ledarna i Gulfstaterna – trots att de officiellt är muslimer – skulle släppa islam helt om de kunde. De har sett vad islam gör på nära håll. De har sett kaoset det för med sig, den efterblivenhet det upprätthåller, det strypgrepp det har på framsteg. Titta bara på de kulturella skiftena i länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – där konserter, biografer, könsblandade event och till och med religiös tolerans mot andra trosinriktningar blivit vardag – det här är inte bara “modernisering.” Det är frånkoppling.
Det är en osagd sanning: elitens ledare i dessa länder ser islam för vad det är – en politisk och social börda. En kvarnsten som drar nationerna bakåt mot klanmentalitet, stagnation och våld. Och om de fick välja fritt, skulle de ersätta det med något annat – vad som helst, faktiskt. För de förstår kanske bättre än någon annan att ju längre islam får dominera tankar, lagar och identitet, desto svårare blir det att bygga en stabil, vettig framtid.
Så vi frågar igen: varför i helvete följer vi inte deras exempel?
Varför förbjuder vi inte Muslimska brödraskapet i hela Europa? Varför stänger vi inte radikala moskéer? Varför deporterar vi inte kända extremister och stryper deras finansiering vid roten?
Vi säger inte att vi ska bli auktoritära. Men vi kan inte längre låtsas att islamism är ett marginellt hot som försvinner om vi kramar det tillräckligt hårt. Mellanöstern har skrikit ut svaret i åratal. De har gjort det hårda jobbet. Allt vi behöver göra är att lyssna.
Men istället signalerar vi dygd. Vi tolererar intolerans. Vi skyddar dem som vill förgöra oss. Och i processen förråder vi vårt eget folk.
Västvärlden måste växa upp.
Fienden gömmer sig inte. Fienden predikar på våra gator, radikaliserar på nätet, ställer upp i val under oskyldiga namn och skrattar åt hur ryggradslösa vi har blivit.
Om vi verkligen vill skydda våra värderingar, vår frihet och vår framtid – då är det dags att vi tar Mellanöstern på allvar. Inte bara i ord. Utan i handling.
De varnade oss inte av hat.
De varnade oss av erfarenhet.
Och vi ignorerade dem av arrogans.
Klockan tickar – och när allt rasar samman,
kommer vi inte kunna säga att vi inte blev varnade.