Jag ser den amerikanska makten vackla i realtid. Hemma fungerar visserligen vissa saker, men utanför USA:s gränser, där tydlighet, konsekvens och trovärdig avskräckning är själva syret, fortsätter president Trump att leka med elden. Ukraina är det stora testet, och hans hantering av Putin är avslöjande.
Först ser vi den ryckiga politiken. I mars frös Vita huset all amerikansk militärhjälp och även underrättelsesamarbetet med Ukraina, plötsligt, öppet och direkt efter en mycket offentlig konflikt med president Zelensky. Inom några dagar sa administrationen att stoppet nästan var hävt. Sedan i somras pausades leveranser av viktiga vapen igen, för att sedan delvis återupptas en vecka senare. Det är ingen strategi, det är en blinkande lampa. Det undergräver Ukrainas planering, förvirrar allierade och stärker Moskvas tro på att västligt stöd är bräckligt.
Och det handlar inte bara om pauserna. Ukrainare som följer dessa möten undrar om det ens är värt att lyssna för noga på vad Donald Trump säger. Under Alaska-mötet ändrade han ståndpunkt flera gånger och gjorde i slutänden inte det han hade lovat. Samma opålitlighet syns nu i frågan om säkerhetsgarantier.
En helg hävdade hans sändebud Steve Witkof att ryssarna hade gått med på garantier i stil med Natos artikel 5. Inom några timmar förnekade Moskva det. Därefter hörde vi tal om Natos-liknande garantier, men i Ovala rummet sa Trump själv att han inte var säker på att han skulle uttrycka sig så. Han uteslöt inte heller möjligheten att amerikanska trupper skulle kunna bli en del av en uppgörelse efter kriget, något som inte skulle tas väl emot i Moskva. Han antydde också att USA skulle fungera som en slags “backstop” i de garantier som kan komma. Men för ukrainarna väger hans tidigare ryckiga agerande tyngre än hans ord.
Vid dagens pressmöte med Zelensky var tonen mer lättsam på ytan. De skämtade till och med om att ställa in val och Zelensky skämtade om Trumps kostym. Båda männen undvek provokationer och Zelensky, som lärt sig från februari, visade stor tacksamhet och såg till att inte trycka på några känsliga knappar. Men under ytan finns samma problem kvar. Trump betonade att hans nästa steg är ett trilateralt möte med Putin och Zelensky. Han erkände till och med att han skulle tala med Putin direkt efter mötet, vilket signalerar att han vill pressa Zelensky in i den triangeln.
För européerna var en sak ändå uppmuntrande. Trump sa att en europeisk styrka i Ukraina skulle vara “första försvarslinjen” men att USA skulle finnas där för att stödja. För ledare som Emmanuel Macron och Keir Starmer var det en viktig signal. Ryssland svarade dock omedelbart med att avvisa varje scenario där Nato-trupper placeras i Ukraina. Och här återkommer problemet med Witkof. Han påstod att Ryssland var öppet för garantier i stil med artikel 5, men alla som känner till Moskvas tidigare “garantier” vet vad det betyder: en rysk vetorätt, vilket gör hela garantin värdelös.
Frågan blir då om Trumps team ens vet vad de förhandlar om. Historiken talar emot. Och faktum kvarstår: Putin går inte att lita på när det gäller avtal.
Det som oroar ukrainare och européer mest är att Trump bakom de mjuka orden fortfarande driver en oacceptabel idé: territoriella eftergifter till Ryssland. Inför mötena i Washington lät Trumps folk förstå att Ukraina borde ge upp inte bara områden som varit ockuperade sedan 2014, utan också delar av Donbas och Donetsk som Ukraina fortfarande kontrollerar.
Det vore inte bara politiskt självmord för Zelensky, det vore också en militär katastrof. Donbas består av två regioner, Donetsk och Luhansk. Ryssland kontrollerar nästan hela Luhansk, men i Donetsk håller Ukraina fortfarande den västra försvarslinjen, med städer, skyttegravar och befästningar som byggts till enorm kostnad det senaste året. Att lämna över detta vore att ge Moskva en färdig försvarsstruktur och att göra resten av Ukraina mer sårbart. Dessutom riskerar civilbefolkningen i de områdena att bli inkallade till rysk militärtjänst. Konsekvenserna skulle bli både politiska och geografiska.
När Trump pratar om “fredsavtal” som bygger på landavträdelser reagerar européerna direkt. De vet att när gränser börjar flyttas under raketeld blir det en farlig modell för hela Europa.
Trumps hållning undergräver också själva grunden i Nato. Redan tidigare sa han att han skulle “uppmuntra” Ryssland att göra vad de vill med länder som inte betalar tillräckligt. Det var inte en felsägning, det är ett sätt att se på världen. När USA:s president antyder att Nato-skyddet är villkorat, hörs signalen från Tallinn till Tokyo. Ryssland lyssnar. Allierade känner oron.
Även Trumps linje om att “skicka vapen, men låta andra betala” skapar förvirring. I juli lovade han att leverera Patriot-system “inom några dagar” men endast om andra i Nato stod för kostnaden. Detta efter att han själv stoppat vissa leveranser. Det är en affärsmässig lapp på ett strategiskt sår. Frågan blir: står USA för seger eller bara för balansräkningar? Otydligheten gynnar Moskva.
Experter är tydliga. Atlantic Council och CSIS varnade för att Alaska-mötet gav Ryssland propagandabilder och riskerade att förvandla samtal till kartdiskussioner. ISW visar att Rysslands framgångar på slagfältet beror på terror och utnötningskrig, inte hållbara försvarslinjer. Ett för tidigt “frysande” av kriget eller landavträdelser betyder bara en ny offensiv senare.
Ser detta ut som att Trump är komprometterad? Kanske inte i den hemliga agentbemärkelsen, men effekten blir densamma. Hans beteende, från pausad hjälp till tal om eftergifter och nedvärdering av Nato, gynnar konsekvent Kreml. Teorier om ryskt kompromat kan vara svåra att bevisa, men resultatet är synligt.
Den verkliga risken nu är att Trump driver fram ett trilateralt möte med Putin och Zelensky. Båda spelar på olika sätt för att påverka Trump, som är publiken de riktar sig mot. Putin hoppas att Zelensky gör ett misstag som retar Trump och gynnar Moskva. Zelensky, som lärde sig av februari, är nu försiktig, artig och skämtsam. Men kärnfrågan kvarstår: Trumps fredsidé bygger på att Ukraina ger upp ännu inte ockuperat territorium. För Zelensky är det politiskt och militärt otänkbart, om han inte får något helt extraordinärt i gengäld, vilket inte är realistiskt.
Om Vita huset vill rätta till kursen är vägen tydlig: inga fler taktiska stopp, leverera luftförsvar och långdistansvapen i stor skala, ge verkliga säkerhetsgarantier som inte outsourcas, och gör alla förhandlingar beroende av rysk reträtt, inte ukrainska eftergifter.
Det är därför jag kallar denna utrikespolitik opålitlig och destruktiv: för att den blandar bort principer med förhandlingsbrickor, för att den behandlar säkerhet som en transaktion och för att den undergräver förtroendet för USA:s ord. Putin behöver inget kompromat när motsägelsefulla signaler och landförhandlingar redan gör jobbet åt honom.