Har du någonsin märkt att oavsett hur glasklar en situation är – oavsett hur tydligt den moraliska linjen är dragen – så finns det alltid ett läger som argumenterar för motsatsen? Israel försvarar sig mot ett regim som öppet skanderar ”Död åt Israel” och aggressivt strävar efter att skaffa kärnvapen, och ändå finns det människor i väst som försvarar regimen. Inte folket i Iran – regimen.
Ta sedan Putin. Han invaderar Ukraina. Bombar bostäder, skolor och kraftverk. Annekterar territorium som om det vore 1939. Och ändå finns det människor i västvärldens parlament, medier och intellektuella kretsar som säger: ”NATO provocerade honom”, eller ”Ryssland har rätt att försvara sina gränser.” Som om Ukraina stod i färd med att marschera mot Moskva med högafflar.
Och det är inte bara knäppgökar på nätet vi pratar om. Vi pratar om riksdagsledamöter, kändisar, universitetsprofessorer – folk som definitivt borde veta bättre. Men ändå upprepar de dessa narrativ som om de jobbade för Kreml.
Så frågan jag hela tiden återkommer till är:
Var tog det sunda förnuftet vägen?
Låt oss börja med något som de flesta borde vara överens om: Den Islamiska republiken Iran ska – aldrig – ha tillgång till kärnvapen. Det här är en regim som finansierar terrorgrupper över hela Mellanöstern, som stenar kvinnor, hänger homosexuella, förtrycker demonstranter brutalt, och öppet hotar att utplåna en annan nation.
Och ändå – när Israel agerar för att stoppa denna galenskap – då brakar moralpaniken loss:
”Israel trissar upp konflikten!”
”Iran har rätt att försvara sig!”
”Man ska inte stötta regimskifte!”Ursäkta mig?
Sedan när blev det kontroversiellt att förhindra apokalypsen? Sedan när blev det problematiskt att stå upp mot tyranni?
Och det här handlar inte bara om Iran. Det är samma mönster överallt. Ukraina och Ryssland. Kina och Taiwan. Till och med inrikespolitiskt. Det finns alltid ett läger – ofta högljutt, välfinansierat och medietränat – som tar den mest absurda positionen som går att föreställa sig. Bara för att vara ”annorlunda”. Eller ännu värre – för att bevara en illusion av moralisk neutralitet som inte ens existerar i verkligheten.
Så låt oss gräva djupare – vad pågår egentligen i huvudet på dessa människor?
Psykologer skulle säga att mycket av detta bottnar i kognitiv dissonans och moralrelativism. När verkligheten krockar med deras världsbild – till exempel att ”alla kulturer är lika mycket värda” eller att ”väst alltid är förövaren” – uppstår ett obehag. Och istället för att justera sin världsbild, så förvränger de verkligheten för att skydda den. Även om en regim är tydligt ondskefull, våldsam och aggressiv – så hittar de ursäkter. Det måste vara västvärldens fel. Det måste handla om olja. Det måste finnas en konspiration.
Sedan har vi kontrarian-reflexen – det psykologiska behovet att känna sig speciell genom att inta en ”opopulär åsikt”. Det handlar inte om att tänka kritiskt. Det handlar om ego. I en kultur där det är trendigt att vara ”annorlunda” och ”djup”, är det enklaste sättet att sticka ut att gå emot strömmen – även när strömmen har rätt.
Och vi får inte glömma tribalismen. Människor frågar inte längre vad som är sant – de frågar vad deras sida tycker. Vad som faktiskt är rätt eller fel blir sekundärt. Om din grupp hatar USA, eller hatar Israel, eller hatar NATO – då är det allt som spelar roll.
Men det finns ett lager till: rädsla.
Varje gång det uppstår ett litet krig eller en lokal konflikt – Gaza, Ukraina, Taiwan – vad är det första vi hör från medier, experter och nätkrigare?
”Det här leder till tredje världskriget!”
”Eskalerar! Eskalerar!”
”Gör ingenting! Håll er neutrala!”
”Låt diktatorn få som han vill, annars kan det bli värre!”
Och där har vi den största pandemin i modern geopolitik: idén att ingenting göra är det säkraste alternativet. Att genom att blidka tyranner så är man mogen, klok och återhållsam. Att om vi bara låter Iran fortsätta anrika uran, om vi bara låter Putin ta östra Ukraina, om vi bara låter Hamas göra som de vill i Gaza – då kommer det hela lugna ner sig.
Nej. Det gör det inte. Det gör det aldrig.
Eftergift är inte fred. Det är uppskjuten konflikt – på mycket sämre villkor.
Vi brukade inte tänka så här. Förr förstod människor att det är bättre att stoppa ondska tidigt än att vänta tills den blivit ett monster. Men de senaste 20 åren, särskilt efter Irak och Afghanistan, har väst blivit betingat att tro att all intervention är katastrof. ”Inga soldater på marken!” ”Ingen regimförändring!” ”Provovera inte!” Det är dagens mantra. Resultatet? Tyranner blir inte lugnare – de blir modigare.
Det här är feghet i visdomens förklädnad.
Och så har vi eliten – de mäktiga gamla männen som styr politiken, talar på toppmöten och håller i trådarna. Varför spelar de med i detta vansinne? Varför gör personer med decennier av erfarenhet, som badar i pengar, och har tillgång till all information, val som går emot både logik och moral?
Det handlar inte om pengar – de har redan mer än tillräckligt. Det handlar om arv. Kontroll. Ego. Vissa är ideologiskt förälskade i en värld där väst alltid måste be om ursäkt för sin existens. Andra är fixerade vid att bevara makt genom passivitet – rädda för att ”röra om i grytan”. Och några är bara kalla cyniker – de tror inte på gott och ont, bara på ”intressen”. Om det gynnar dem att flörta med Iran, eller att låta Ukraina falla – så gör de det.
För dem handlar det om att bevara sin plats vid bordet, inte om att stå för något. Och deras feghet sipprar ner. In i medierna. In i skolorna. In i vanliga människors huvuden, som sedan upprepar samma tomma fraser på nätet:
”Avtrappa!”
”Håll er utanför!”
”Alla har skuld!”
Därför att det idag blivit kulturellt. Djupt rotat. Att vara neutral ses som sofistikerat. Att vara beslutsam ses som farligt. Att ha moralisk klarhet stämplas som ”förenklat”.
Vi lever nu i en värld där ingenting längre får vara självklart – inte ens det självklara.Det kommer alltid finnas människor som tar fel sida. Inte för att de är dumma. Inte för att de är onda. Utan för att de blivit lärda att tvivel är finare än övertygelse. Att skepsis är smartare än principer. Att neutralitet är tryggare än handling.
Men verkligheten bryr sig inte om deras moraliska gymnastik. Ondska finns. Tyranner finns. Och att låtsas som att det inte är så gör dig inte vis – det gör dig irrelevant.