Vem Ska Bära Ansvar för Migrationens Kostnader?

Migration från främst muslimska och afrikanska länder till Europa, och i synnerhet Sverige, är en av vår tids mest påträngande utmaningar. Medan politiska ledare fokuserar på gränskontroller och akuta insatser är det få som vågar ställa den obekväma frågan: varför är detta vårt ansvar? Varför är det Europa, och i förlängningen Sverige, som står för notan för länder som misslyckas med att ta hand om sina egna problem? Den liberala, globalistiska ideologi som driver detta synsätt kräver att vi löser andras problem samtidigt som kostnaden ignoreras för våra egna medborgare. Det är dags att kritiskt granska dessa antaganden och exponera ineffektiviteten, korruptionen och de felprioriteringar som håller denna destruktiva cykel vid liv. 

FN och liknande globalistiska organisationer har länge positionerat sig som väktare av global stabilitet och utveckling. Biljontals dollar har tilldelats under årtionden för att bekämpa fattigdom, främja ekonomisk tillväxt och skapa stabilitet i länder som kämpar. Ändå är resultaten iögonfallande frånvarande. Enligt en rapport från Foreign Policy når mindre än 30 % av de medel som tilldelas stora FN-projekt de avsedda mottagarna. Resten slukas av administrativa kostnader, byråkrati och, oroande nog, korruption. Det är välkänt att många FN-tjänstemän verkar i ett system genomsyrat av nepotism, resursmissbruk och en total avsaknad av ansvar. 

Ta till exempel EU:s nödtrustfond för Afrika (EUTF), som lanserades 2015. Programmet syftade till att hantera de grundläggande orsakerna till migration genom att investera 5 miljarder euro i projekt över 26 länder. Ändå visade en granskning 2022 från Europeiska revisionsrätten att medlen hanterades dåligt, ofta omdirigerades till initiativ som inte hade något med migration att göra, och hade minimal mätbar effekt på migrationsflöden. På liknande sätt har FN:s utvecklingsprogram (UNDP) kritiserats för sin oförmåga att genomföra effektiva fattigdomsbekämpningsåtgärder trots att man årligen tar emot miljardbelopp. Vart tar alla dessa pengar vägen? Varför fortsätter problemen, och varför förväntas Europa gång på gång bidra med mer pengar till ett system som uppenbarligen inte fungerar? 

Kärnan i detta problem är ett liberalt, socialistiskt-globalistiskt ramverk som insisterar på att rika länder har en moralisk skyldighet att "lösa" utvecklingsvärldens problem. Denna ideologi kräver oändliga ekonomiska bidrag från skattebetalare i Europa, samtidigt som man erbjuder lite ansvarstagande för hur dessa medel används eller om de ens uppnår sina mål. Samtidigt bidrar de nationer som producerar majoriteten av migranterna, särskilt i Mellanöstern och Afrika, praktiskt taget ingenting till dessa ansträngningar. Varför ska Europa bära detta ansvar? Varför tar inte rikare och kulturellt närmare nationer, såsom Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten, sitt ansvar för att hjälpa sina muslimska grannar? 

Dessa nationer har enorma rikedomar, men de är påfallande frånvarande i insatserna för att hantera migration. Saudiarabien har exempelvis en statlig förmögenhetsfond på över 700 miljarder dollar. Tillsammans kontrollerar Gulfstaternas samarbetsråd tillgångar värda biljontals dollar. Ändå tar de emot i princip inga flyktingar, bidrar minimalt till internationella utvecklingsinsatser och väljer istället att överlåta problemet till Europa. Deras passivitet är inte bara hyckleri utan också ett tecken på en bredare ovilja att ta ansvar för sina egna regionala problem. 

Den privata sektorn undgår också granskning. Multinationella företag gör enorma vinster från resursutvinning och arbetskraft i Afrika, men investerar väldigt lite i regionens utveckling. Exempelvis genererar företag som TotalEnergies och Glencore miljardintäkter från sina afrikanska verksamheter, men deras bidrag till lokal infrastruktur eller ekonomisk tillväxt är minimala. Varför ska europeiska skattebetalare subventionera stabilitet i dessa regioner när privata företag och rika nationer drar nytta utan konsekvenser? 

Sverige, liksom stora delar av Europa, utnyttjas av detta globalistiska ramverk. Varje krona som spenderas på ineffektiva migrationsprogram är en krona som inte går till våra skolor, vår sjukvård eller vår infrastruktur. Våra medborgare tvingas bära de ekonomiska och sociala bördorna av politik som inte löser de verkliga problemen. Den liberala ideologin om öppna gränser och ändlöst bistånd har bara skapat beroende, uppmuntrat korruption och misslyckats med att leverera meningsfull förändring. 

Det mest slående exemplet på detta är FN självt. Trots sin enorma budget är FN plågat av ineffektivitet och korruption. En rapport från 2019 av Transparency International lyfte fram systemiska problem inom FN-organ, inklusive mutor, förskingring och missbruk av medel. Till exempel medgav Världslivsmedelsprogrammet 2020 att en betydande del av deras bistånd i Jemen omdirigerades till rebellgrupper istället för att nå svältande civila. Dessa misslyckanden är inte isolerade händelser utan symtom på ett system som prioriterar ytliga framgångar framför resultat. 

Frågan vi måste ställa är inte bara varför dessa system misslyckas, utan också varför det är vårt ansvar att fixa dem. Migration är inte ett europeiskt problem; det är ett globalt problem. De nationer som genererar flest migranter måste ta ansvar för sina egna medborgare. Rika Gulfstater, multinationella företag och till och med migranternas egna regeringar måste hållas ansvariga. Europa kan inte fortsätta att agera som världens skyddsnät medan andra skördar frukterna av våra uppoffringar. 

Den liberala-globalistiska berättelsen som kräver att Europa löser världens problem är ohållbar. Vi måste ifrågasätta idén att det är vår plikt att finansiera misslyckandena hos korrupta regimer, ineffektiva internationella organisationer och ointresserade rika nationer. Ansvaret måste flyttas till de som är direkt involverade och som har kapacitet att hantera problemen vid källan. För Sverige, och för Europa som helhet, är det dags att säga nej till ändlösa bidrag och kräva verkligt ansvarstagande. Frågan är inte om migration är ett problem – det är det uppenbarligen – utan varför Europa förväntas bära kostnaden medan andra passivt ser på.