Vi tror fortfarande på demokratin. Inte som den ser ut idag, utan som den borde vara – ett system där folket styr sig självt, där ansvar utkrävs på riktigt, och där besluten tas för folkets bästa, inte elitens. Men tänk om det vi idag kallar demokrati egentligen inte är demokrati alls? Tänk om det bara är en skalmodell – formen finns kvar, men innehållet är borta?
Tänk om varje gång du röstar, deltar du i något som känns som frihet – men i verkligheten är noggrant förpackad kontroll?
Många svenskar började ana detta efter omvälvande händelser som USA-valet 2016. Människor som länge haft tilltro till demokratiska processer började ifrågasätta om massan verkligen är kapabel att fatta kloka beslut. Men den här krisen är inte ny. Redan för över 2400 år sedan såg Platon hur demokratin i Aten dömde hans mentor Sokrates till döden. Hans slutsats: demokratin, om den inte granskas, kan kamouflera tyranni under folkviljans täckmantel.
Modern forskning ger honom rätt. I experiment har man visat att 75 % av människor ignorerar sina egna sinnesintryck bara för att hålla med gruppen. I hjärnstudier på partipolitiska väljare visade det sig att människor bokstavligen stänger av logiken när deras politiska favorit avslöjas med motsägelser – och istället belönar sig själva för att blunda.
Vi attackerar inte demokratin. Vi säger detta: det vi idag kallar demokrati är psykologiskt utformat för att utnyttja våra svagheter – och kalla det frihet.
Idag handlar kontroll inte om tvång, utan om deltagande. Inte om censur, utan om överstimulering. Inte om diktatorer, utan om artister. Systemen är skapade för att få dig att känna att du gör motstånd – när du i själva verket stärker strukturen. Du protesterar, röstar mot regeringen, kräver förändring – men ramarna är oföränderliga.
Det briljanta med detta system är att det absorberar din energi – genom valurnor, demonstrationer, namninsamlingar – och ger dig en känsla av moralisk lättnad. Men den verkliga makten förblir oberörd. Vi skyller på politikerna. Men tänk om det är själva spelet som är riggat för att skapa samma typ av ledarskap – om och om igen?
För sanningen är: de som är bäst på att vinna val är sällan de visaste. De är de mest självsäkra. De mest säljbara. De som träffar dig i magen, inte i huvudet. Och det är ingen slump. Dagens demokratier belönar dem som kan kampanja – inte dem som kan styra.
Vi tror på demokratin. Men inte på den urvattnade, teatraliska version vi matas med idag. Om vi vill återvända till något äkta, måste vi först riva bort illusionen.
Så ställ dig själv frågan: Deltar du i en verklig demokrati – eller förstärker du bara en välregisserad illusion av den?