Om den första förrädaren mot demokratin är psykologisk manipulation, så är den andra institutionell design.
Vi tror att valda ledare fattar de stora besluten. Men de flesta avgörande politikområden – penningpolitik, internationella avtal, regleringssystem – styrs av icke-valda byråkrater och internationella organisationer. Det vi ser som “demokrati” – valrörelser, debatter, partier – är bara den synliga teatern. Den verkliga makten opererar bakom ridån, skyddad från insyn och ansvar.
Detta är det som forskare kallar det demokratiska underskottet. Europeiska unionen är ett tydligt exempel: Europaparlamentet är folkvalt, men har begränsad makt. EU-kommissionen – icke vald – föreslår och upprätthåller lagar. Nationella ledare kampanjar om inrikesfrågor men styrs av internationella förpliktelser de inte kan ändra. Detta är inte folkstyre. Det är överstatligt tvång med folkets samtycke.
Och vi är tränade att skuldbelägga oss själva. När systemet misslyckas säger vi att vi "röstade fel" – inte att vi blev erbjudna ett fejkval. Vi kastar oss in i ännu mer "demokrati" – fler val, fler debatter, mer transparens – men ingen ställer frågan: kan detta system överhuvudtaget leverera det det lovar?
Och vår informationsmiljö? Den är inte neutral. Den är skräddarsydd. Sociala medier matar dig inte med sanning – de matar dig med det som bekräftar dina psykologiska behov. Algoritmer göder din ilska, din stolthet, din rädsla. Varje person får sin egen lilla grotta – sin egen verklighet. Och varje verklighet känns fullständigt korrekt.
Det är inte Orwell – det är vardag. Du debatteras inte – du styrs. Du väljer inte – du reagerar.
Och när politiken kraschar? När ledarna ljuger eller löftena brister? Vi tvivlar inte på systemet. Vi längtar efter mer av det. För det är skönt att tro på myter: att varje röst väger lika, att majoriteten har rätt, att sanningen alltid segrar. Men detta är inte demokratiska verkligheter – det är demokratiska sagor.
Platon varnade: frihet utan visdom blir alltid tyranni. Inte för att folk är onda – utan för att de är utmattade. Demokrati kräver förståelse. Men vi är överstimulerade, splittrade och trötta. Till slut vill vi ha enkelhet. En stark ledare. En trygg röst. Någon som säger: “Jag tar hand om det.”
Och det är precis där demokratin dör.
Men vi är inte emot demokratin. Vi är för demokratin i dess rätta form. Det kräver inte cynism – det kräver uppvaknande.
Platon lät inte sin filosof stanna kvar i ljuset. Han gick tillbaka till grottan. Han berättade sanningen. Även om ingen ville höra den.
Det är vad medvetet deltagande innebär. Du röstar – men medvetet. Du deltar – men utan att vara duperad. Du ifrågasätter dina instinkter, vetandes att de är formade. Du vägrar att bli en bricka i ett spel som smickrar din frihet samtidigt som det berövar dig den.
Demokratin kommer inte räddas av blinda lojaliteter. Den räddas av medvetna medborgare.
Så ställ dig själv frågan: Kommer du fortsätta spela med i denna välregisserade föreställning – eller är du redo att praktisera verklig demokrati, med öppna ögon?