Varför finns det så mycket falsk information på sociala medier? En kritisk genomgång av psykologin, kulturen och kaoset bakom bruset
Vi lever, enligt alla mått, i den mest uppkopplade eran i mänsklighetens historia — och ändå är vi mer förvirrade än någonsin. Öppna vilken social medieplattform som helst och inom några minuter kommer du att stöta på vilda påståenden som att ”RFK Jr. ska lägga kokain tillbaka i Coca‑Cola”, att ”Finland inte existerar”, eller att ”vacciner egentligen är statliga spårningschip”. Vissa av dessa är skämt. Många är det inte. Och det borde oroa oss.
Problemet är inte bara att desinformation existerar — lögner har alltid funnits. Skillnaden idag är att sociala medier inte bara sprider falsk information; de belönar den. Det är ett trasigt ekosystem uppbyggt kring viralitet, inte sanning. Och detta trasiga tillstånd är inte bara bestående — det är lönsamt.
Än mer oroande är att detta inte bara är ett problem bland anonyma användare eller internettroll. Det har blivit normaliserat på högsta nivå. En av de mest produktiva spridarna av falsk eller vilseledande information de senaste åren har varit Donald Trump, USA:s nuvarande president. Via Twitter under sin första mandatperiod, och numera genom sin egen plattform, TruthSocial, har Trump spridit en ström av påståenden — om valfusk, covid-19, brottslighet och politiska motståndare — som sträcker sig från grovt vilseledande till direkt falska. När en statschef sätter detta beteende som norm, sipprar det neråt. Budskapet blir tydligt: fakta är valfria, så länge publiken är lojal.
Men detta handlar inte bara om Trump. Han är ett symptom på den större nedbrytningen av hur information delas, tas emot och tros på nätet.
Varför sprider folk falsk information från början?
I grunden handlar desinformation om en av människans mest grundläggande impulser: viljan att betyda något. Människor vill bli sedda, hörda och bekräftade. Sociala medier gör varje användare till en minikändis, och i den uppmärksamhetsekonomin är klick en valuta. Sensationella inlägg — oavsett om de är sanna eller inte — genererar engagemang. Det är en enkel formel: ju mer uppseendeväckande innehållet är, desto fler likes, delningar och kommentarer får det. Sanningen blir sekundär — ibland irrelevant.
Men det handlar inte bara om bekräftelse. För många är spridningen av falsk eller överdriven information ett sätt att känna tillhörighet. Om du befinner dig i en digital bubbla där vissa narrativ dominerar — till exempel att klimatförändringar är en bluff eller att en viss politiker är en förklädd reptil — skapar delningen av dessa idéer samhörighet. Det blir ett socialt ritualiserat beteende, inte en faktagranskning.
Och sedan finns det ett mörkare lager: kaos för sakens skull. Vissa människor sprider lögner för att det är underhållande att se internet brinna. De är digitala pyromaner. De utnyttjar andras godtrogenhet — inte för att de själva tror på det de postar, utan för att du kanske gör det.
Psykologin bakom tron: varför tror folk på uppenbara lögner?
Det är lätt att håna dem som tror på det absurda, men det leder ingenstans. Sanningen är att vi alla är sårbara för desinformation. Den mänskliga hjärnan är byggd för snabbhet, inte noggrannhet. Vi är känslostyrda varelser först, rationella varelser sen. Om en rubrik bekräftar något vi vill tro på — särskilt om det passar vår politiska världsbild — är vi mer benägna att godta det utan att ifrågasätta. Det kallas bekräftelsebias och är en av de starkaste psykologiska krafterna som finns.
Sedan har vi problemet med upprepning. Psykologiska studier visar att människor är mer benägna att tro på något de hört flera gånger — även om de vet att det är falskt. Hjärnan förväxlar igenkänning med sanning. Det är därför ett meme med ett påhittat citat eller ett manipulerat videoklipp kan få spridning på bara några dagar.
Vad som gör saken ännu värre är att allt färre faktiskt läser. Vi ser en snabb nedgång i människors förmåga — eller vilja — att ta till sig skriven text. Twitter (numera X) låter användare gilla, dela eller kommentera utan att ens öppna det ursprungliga inlägget. De flesta reagerar bara på rubriker — de klickar inte, läser inte, analyserar inte. Det här är inte bara lathet. Det är kognitiv förfall. När uppmärksamhetsspannet kollapsar, följer det kritiska tänkandet med.
Ur psykologiskt perspektiv ser vi en försvagning av vad som kallas djupbearbetning. I stället för att tänka analytiskt, skummar användarna innehållet på ytan, styrda av impuls och känsla. Det är så desinformation frodas — för att ingen saktar ner tillräckligt länge för att fråga: ”Är det här sant?”
Filosofi möter TikTok: sammanbrottet av kunskapstro
Här är den obekväma sanningen: i ett samhälle mättat med konkurrerande berättelser vet många inte längre hur man avgör vad som är verkligt. Det filosofiska begreppet för detta är epistemisk kollaps — ett sammanbrott i vår förmåga att lita på kunskap i sig. Med enklare ord: människor har slutat fråga ”Är det sant?” och börjat fråga ”Är det min sanning?” — eller ännu värre, ”Känns det bra att tro på detta?”
Den förskjutningen är farlig. När alla har sina egna fakta, vittrar demokratin sönder. Det offentliga samtalet dör. Och konspirationsteorier fyller tomrummet. När förtroendet för institutioner — media, vetenskap, myndigheter — försvagas, vänder sig folk till influencers, Youtubers och TikTok-profiler. Och eftersom dessa röster ofta talar med total säkerhet (även när de har fel), blir de mer övertygande än de vars jobb faktiskt är att ta reda på sanningen.
Oförmågan att läsa kritiskt, eller ens att ta till sig hela meningar, är en del av detta sammanbrott. Plattformar som TikTok har spelifierat information till ljudklipp. Instagram komprimerar samhällsfrågor till färgglada faktarutor. Twitter belönar snabba reaktioner. Allt detta suddar ut komplexitet. Och när komplexiteten försvinner, gör sanningen det också.
Journalistiken i irrelevansens tid
Traditionell journalistik fungerade förr — trots sina brister — som ett filter för att kontrollera fakta. Idag konkurrerar journalistiken med memes. Granskande reportage tar veckor att producera och glöms ofta bort. Samtidigt kan ett förvrängt videoklipp eller en sensationslysten tweet bli viral på några minuter.
Vissa nyhetsmedier har anpassat sig genom att jaga klick i stället för sanning. Rubriker överdrivs. Berättelser polariseras. Ilska blir en affärsmodell. Det är inte svårt att förstå varför. Redaktionerna krymper, annonsintäkterna dör, journalister är underbetalda och överbelastade. Men resultatet är ironiskt: i en tid när vi behöver sann journalistik som mest, har den blivit både utvattnad och misstänkliggjord.
Samtidigt har vissa politiska ledare — däribland Trump — i åratal attackerat pressen som ”fake news”, och uppmuntrat människor att avfärda obekväma fakta. Det påskyndar erosionen av mediernas trovärdighet, och återigen är det allmänheten som får betala priset.
Mediamaskinen belönar det sämsta beteendet
Låt oss vara tydliga: plattformarna själva är medskyldiga. Facebook, X, YouTube, TikTok — alla tjänar pengar på engagemang, inte sanning. De är algoritmiska enarmade banditer, som drar i våra känslomässiga spakar för att hålla oss fastklistrade vid skärmen. Falsk information sprids snabbare än sann information, eftersom den ofta är mer sensationell, ny eller känslomässigt laddad.
Ingen plattform är neutral. Alla gör redaktionella val — om vad som visas, vad som döljs, vad som rekommenderas. Men de gömmer sig bakom ”yttrandefrihet” medan de medvetet förstärker innehåll som splittrar samhällen och göder polarisering. Varför? För att polarisering får människor att stanna kvar. Och kvarhållning ger pengar.
Vad gör vi nu?
Vi kommer inte kunna faktagranska oss ur det här. Volymen är för hög, hastigheten för stor, incitamenten för felriktade. Det vi kan göra är att sakta ner. Vi kan undervisa i mediekunskap precis som vi undervisar i matematik och läsförståelse. Vi kan ställa plattformarna till svars. Vi kan återuppbygga förtroendet för seriös journalistik. Vi kan börja belöna skepsis framför stamtänkande.
Men vi måste också ta itu med en tystare kris: den krympande förmågan hos medborgare att läsa, tänka och analysera. När människor slutar engagera sig i språket, blir sanningen vad som helst som känns rätt. Och det är så civilisationer kollapsar.
Så innan du klickar på ”dela”, fråga dig själv — inte bara ”Är det här sant?” utan: ”Tänker jag, eller reagerar jag bara?” För om svaret är det senare, då är du inte bara ett offer för desinformation. Du är en del av maskinen som sprider den.