Gästinlägg av J. Strand, Stockholm
Historiska påståenden kräver bevis. Koranen påstår att den är Guds sista uppenbarelse till mänskligheten, att den är korrigeringen av tidigare skrifter som blivit förvanskade, och att den berättar den sanna historien om alla profeter, särskilt Jesus. Men när man granskar innehållet ordentligt så blir det snabbt tydligt att Koranens Jesus som kallas Isa inte är en bevarad figur, utan en påhittad karaktär som dyker upp först 600 år efter Jesu död. Den versionen passar ett nytt religiöst syfte, men har lite gemensamt med den historiska och bibliska Jesus.
Koranen innehåller en hel lista av profeter, totalt 25 nämns vid namn. Nästan alla kommer direkt från den judiska och kristna traditionen. Adam, Noa, Abraham, Mose, David, Salomo, Elia, Jona, till och med Jesus själv alla dessa är bibliska gestalter. Endast två av profeterna är unika för Koranen, Hud och Salih, och de har inga motsvarigheter i Bibeln. Den tredje är Muhammed själv, som enligt islam är den sista i raden.
Det betyder alltså att 22 av Koranens profeter inte är unika alls. De är lånade från tidigare texter som islam påstår är förvanskade. Men varför skulle man lita på berättelser tagna från en korrupt källa? Och varför upprepar Koranen samma berättelser nästan rakt av om dessa ändå inte går att lita på?
Här blir det tydligt att något inte stämmer. Om Bibeln nu är förvanskad, varför bygger Koranen nästan hela sin profetberättelse på den? Och var fick Muhammed ens dessa berättelser ifrån, om inte från Bibeln eller muntliga versioner av den?
Ännu mer slående är det som inte finns med. I dagens debatter hör man ofta från muslimska röster att Palestina är ett heligt land för islam. Men ordet Palestina förekommer inte en enda gång i Koranen. Det står däremot tydligt att landet, alltså det som vi idag kallar Israel och Palestina, gavs till Israels barn. I sura 5:21 säger Moses till sitt folk, enligt Koranens egen text: "Mitt folk, gå in i det heliga landet som Gud har bestämt för er." Det står alltså svart på vitt att Gud (eller Allah i Koranen) gav landet till Israels barn, inte till araber eller muslimer.
Namnet Israel används många gånger i Koranen. Det syftar på Jakob, patriarken, som fått tillnamnet Israel. Hans tolv söner blev tolv stammar. Det är alltså hans ättlingar som Gud gett landet till, enligt Koranen själv. Däremot nämns aldrig något folk som kallas palestinier, och inget avsnitt tilldelar marken till några arabiska ättlingar. Det är ett historiskt faktum att när Koranen skrevs fanns inga muslimer i området alls. Regionen tillhörde då det kristna Bysantinska riket. Arabiska folkgrupper som nabatéerna fanns, men islam hade inte spridit sig dit än.
Så om man går efter vad Koranen faktiskt säger, inte vad moderna muslimer påstår, så är det Israels barn inte palestinier eller muslimer som har gudomlig rätt till landet.
Om man bara gick efter Koranen skulle man få en bild av Jesus som känns både bekant och fullständigt främmande. Han föds av jungfru Maria, han kallas Messias, han gör mirakel, han botar sjuka och väcker upp döda — så långt är likheterna med Bibeln tydliga. Men sen blir det något helt annat.
I Koranen talar Jesus som nyfödd bebis, han säger att han är en tjänare till Gud och att han fått en bok kallad Injil. Denna bok existerar dock inte i historien. Det finns inget dokumenterat evangelium som Jesus själv skulle ha skrivit eller hållit i handen. Dessutom säger Koranen att Jesus formade fåglar ur lera och gav dem liv, vilket inte finns i Nya Testamentet.
Det mest avgörande är ändå att korsfästelsen förnekas helt. Enligt sura 4:157 blev Jesus aldrig korsfäst. Istället står det att det bara verkade som att han blev korsfäst. Någon annan ska ha blivit dödad i hans ställe, medan Jesus togs upp levande till himlen.
Ingen vet vem som ska ha korsfästs i hans ställe. Koranen nämner inte ens ett namn. Vissa islamiska traditioner säger att det var Judas, andra säger att det var någon som liknade Jesus. Det finns ingen tydlig berättelse, bara ett vagt påstående utan historiskt stöd.
Det här påståendet går rakt emot alla historiska och religiösa källor från Jesu tid. Både kristna, romerska och judiska källor bekräftar korsfästelsen. Det är en av de mest välbelagda händelserna i antik historia. Ändå väljer Koranen att förneka den, utan att presentera något alternativ som går att verifiera.
Dessutom saknas Jesu centrala budskap i Koranen. Det finns ingen försoning, inget syndernas förlåtelse genom hans död, ingen uppståndelse, ingen nåd. Jesus reduceras till en profet bland andra, en som bara säger att man ska tro på Gud, men som inte erbjuder frälsning.
Om man är kristen är det här inte bara fel, det är en total omskrivning. Och om man inte är religiös alls, så är det bara ännu ett bevis på att islam skapade en egen version av Jesus för att passa ett annat syfte. Det är inte en fortsättning på evangeliet, det är en ersättning av det.
En annan sak som får folk att höja ögonbrynen är namnet Isa. Det är det namn Koranen använder för Jesus. Problemet är bara att namnet Isa inte finns i några tidigare religiösa texter, varken på hebreiska, grekiska eller syriska.
På hebreiska hette Jesus Yeshua, vilket är en förkortning av Yehoshua. På grekiska blev det Iēsous, och på arameiska och syriska Yasu eller Yasuʿ. De första kristna i Mellanöstern, alltså långt före islam, kallade honom Yasuʿ på klassisk arabiska.
Men Isa? Det dyker bara upp i Koranen. Ingen vet exakt varifrån namnet kommer. Vissa forskare menar att det är en felhörning av Yasuʿ. Andra tror att det kan vara påverkat av arabiska namn från andra kulturer, eller till och med av hedniska gudar i norra Arabien.
Det finns en plats i dagens Saudiarabien som heter Isa, och det är inte uteslutet att det kan ha funnits en lokal gud eller andlig figur med liknande namn före islam. Men det viktiga är att namnet Isa inte har något stöd i tidigare religiösa traditioner. Det är alltså inte ett bevarat namn, utan mest troligt ett påhitt eller ett misstag.
Och det säger något större. Om islam verkligen förmedlade den sanna historien om Jesus, varför har man då inte ens fått hans namn rätt? Det är som att kalla Moses för "Moha" och påstå att det är rätt namn. Ingen seriös historiker accepterar det.
Islam påstår att Koranen är den slutgiltiga, oförändrade och perfekta uppenbarelsen från Gud. Den ska rätta till vad judar och kristna har förvanskat. Men om man verkligen studerar vad Koranen innehåller så är det mesta bara upprepningar av Bibelns berättelser, fast förkortade, ändrade eller rensade från centrala detaljer.
Koranen nämner inga nya profeter (förutom Muhammed, Hud och Salih), inga nya berättelser som går att verifiera, och inga teologiska poänger som inte redan finns i tidigare texter. Däremot plockar den valda delar av Bibeln, gör om dem, tar bort centrala saker som försoningen, och bygger en helt ny religiös ideologi på lösan sand.
Om Bibeln är korrupt som muslimer alltid hävdar varför hänvisar då Koranen konstant till Bibelns berättelser för att bekräfta sin egen poäng? Och var fick Muhammed alla dessa berättelser ifrån? Om han inte läste Bibeln (och han påstås ju vara analfabet), vem berättade dem för honom? Och vilka versioner? Hur vet man att just hans återberättelser var rätt, när de saknar detaljer och motsäger både judisk och kristen tro?
Den mest logiska slutsatsen är att Koranen byggdes upp utifrån redan existerande traditioner, inte genom en ny gudomlig uppenbarelse. Den använde berättelser som redan cirkulerade bland judar, kristna och heretiska sekter i Arabien, och formade dem till en ny doktrin med Muhammed i centrum.
Det här bekräftas av flera forskare inom islamisk historia. Dr. Jay Smith har exempelvis lyft fram att nästan alla profeter i Koranen är kopierade från den judisk-kristna världen, och att deras berättelser i Koranen är förvridna, saknar historiskt stöd och ofta motsäger själva Bibeln som de påstår sig "korrigera".
Efter allt vi gått igenom de kopierade profeterna, den påhittade Jesus, motsägelserna mot Bibeln, och det faktum att Koranen inte tillför något nytt så uppstår en ännu viktigare fråga: Varför är västvärlden så rädd för att kritisera islam?
Varför tillåts inte samma granskning som vi gör med kristendomen, judendomen eller sekulära ideologier? Varför censureras, stängs ner eller hotas varje person som offentligt ifrågasätter islams rötter eller Koranens autenticitet?
Svaret är politiskt, inte teologiskt. Efter kolonialismen och 1900-talets konflikter har väst utvecklat ett slags skuldkomplex, där man inte vågar kritisera icke-västerländska kulturer. Islam skyddas som en minoritetskultur snarare än en ideologi, trots att den kräver total underkastelse och aktivt motverkar yttrandefrihet, religionsfrihet och jämställdhet.
Man låtsas som att islam är bara en annan "abrahamitisk religion", trots att den förnekar centrala delar av både judendomen och kristendomen. Istället för att se att Koranen är ett ideologiskt dokument som lånar från, misstolkar och förvränger tidigare skrifter, så kallas varje granskning "islamofobi".
Det är som om man bestämt sig för att inte se. Fastän fakta ligger där att ordet "Palestina" inte ens nämns i Koranen, men att "Israels barn" ges landet direkt av Gud väljer man att ignorera det. Västvärlden spelar med i en teater där islam alltid är offret, trots att det är den enda religionen som inte tål kritik, ifrågasättande eller avhopp.
Islam behandlas inte som andra idéer. Den ges immunitet. Och det är precis det som gör islam farlig som ideologi i ett fritt samhälle.
Inlämnat av:
J. Strand, Stockholm
Oberoende svensk konservativ skribent och samhällsobservatör