Vi har tidigare varit mycket hårda mot Viktor Orbán och hans politiska linje, men på senare tid har vår uppfattning förändrats.
Det betyder inte att vi plötsligt håller med om allt han gjort eller sagt. Men med klarare ögon ser vi nu att Viktor Orbán inte är det monster som mediaapparaten gör honom till. Tvärtom är han en av de få europeiska ledare som fortfarande har modet att säga: "Det här är vårt land. Vi bestämmer vad det ska bli." Och han menar det.
Efter att ha hört honom tala i ett längre samtal, öppet, lugnt och ovanligt tydligt, har vi nått en nykter insikt. Vi säger inte att han är perfekt. Det finns legitima farhågor på vissa områden, och vi blundar inte för dem. Men på det stora hela är mycket av det som Orbán demoniseras för i Bryssel, Berlin och i vänsterns medieekon i själva verket just sådant som miljontals vanliga européer önskar att deras egna ledare vågade säga högt.
Vi börjar med invandringen, för det var där allt startade.
Orbáns invandringspolitik beskrivs som främlingsfientlig och auktoritär. Men på gatorna i Budapest tackar folket honom. Inte några få, utan alla. Det är ingen överdrift. Även de som inte håller med honom i allt säger samma sak: Han räddade vårt land från att bli som Paris eller London. Och de har rätt. Ungern i dag är till utseende och känsla helt olikt Västeuropa i ett avgörande avseende. Det ser fortfarande ut som sig självt. Det har bevarat sin identitet. Det har inte sålt ut sina gator, sin trygghet eller sin sociala sammanhållning.
Och detta kom inte genom tvång ovanifrån. Orbán gjorde något ingen annan europeisk ledare vågade göra. Han höll en folkomröstning. Han frågade det ungerska folket vad de ville, och de sa nej till massinvandring. Nej till att utländska byråkrater bestämmer vem som får bosätta sig i Ungern. Nej till kulturell utspädning. Det var demokrati. Och han höll sitt löfte.
För detta bötfäller Bryssel Ungern med en miljon dollar per dag. Varje dag. Bara för att landet vägrar delta i ett gränslöst socialt experiment som redan har raserat tryggheten i stora västeuropeiska städer. Ungern sa nej. Och Bryssels svar var inte samtal, utan ekonomiskt straff.
Det är nu tydligt att Orbán inte hatar Europa. Det han avskyr är idén om ett imperium som låtsas vara en union.
Han uttrycker det rakt: "Bryssel ska vara vår tjänare, inte vår herre." Det är inget rebelliskt uttalande. Det är en påminnelse om vad EU en gång var tänkt att vara. Ett samarbete mellan suveräna stater, inte en centraliserad maktapparat som bestraffar oliktänkande. EU var aldrig menat att bli en ideologisk maskin som kör över nationella konstitutioner, folkomröstningar och demokratiskt valda regeringar.
Det vi ser i dag är inte europeisk enighet. Det är ideologisk kolonisering. Och Orbán är en av de få som fortfarande vågar stå emot. Inte av prestige, utan för att hans folk inte ska förlora sin självständighet och sin livsstil.
Han har inga illusioner om Ungerns storlek eller sårbarhet. "Att leva med fara är normalt här", sa han. Ungern är omringat av stormakter. Tyskland i väst, Ryssland i öst, Turkiet i syd. Ett land med bara tio miljoner invånare har inte råd med fantasipolitik. Det krävs realism. Och det är just vad Orbán erbjuder. Hans utrikespolitik är inte "feg" som vissa hävdar. Den är balanserad. Den är byggd på nödvändighet.
Ungern har inte råd att välja en permanent sida i en värld där alla stormakter kräver lojalitet. Man behöver vänner, inte fiender. Kina, USA, Ryssland. Orbán hanterar dem alla pragmatiskt. Till skillnad från de bekväma ideologerna i Västeuropa har han inget utrymme för poserande. Han måste navigera klokt och tydligt, inte spela spel med Ungerns framtid.
Vi har samtidigt vissa betänkligheter, särskilt kring Orbáns varma relation till Vladimir Putin. Den är svår att ignorera och väcker berättigade frågor. Men det är i slutändan en angelägenhet för det ungerska folket. Vårt fokus ligger på de europeiska principer som står på spel. I det sammanhanget framstår Orbán i många fall som en av få ledare med verkligt sunt förnuft i behåll.
Och hans mest kända citat sammanfattar allt: "Jag har bara en vän – ungrarna."
Han har också rätt i att Bryssel har förändrats. EU var inte alltid så här. Det har skett en förvandling, och vi såg den ske i realtid.
Orbán påminner om hur Europeiska kommissionen politiserades under Jean-Claude Juncker. Den var inte längre ett neutralt administrativt organ. Den blev ett vapen mot medlemsstater som vågade gå sin egen väg. I dag fungerar den mer som en imperiebyrå än som ett samarbetsorgan.
Och vem gav dem den makten? Ingen. Som Orbán påpekar, Ursula von der Leyen "betalas av mig", ändå uppträder hon som en drottning. Hon sluter avtal med främmande makter om energi, vapen och Ukraina utan mandat från folket. Och sedan förväntas medlemsländer som Ungern bara betala och lyda.
Detta är inte demokrati. Det är inte samarbete. Det är styre av icke-valda teknokrater. Och Orbán är en av de få som vågar kalla det vid dess rätta namn.
Kritiker kallar honom diktator eftersom han suttit vid makten så länge. Han svarar enkelt: "Jag har också tillbringat 16 år i opposition." Han har sett båda sidor av demokratin. Om folket inte ville ha honom, skulle han inte vara där. Han har inte ändrat konstitutionen för att klamra sig fast vid makten. Han vinner för att en majoritet av ungrarna faktiskt håller med honom.
Och varför skulle de inte göra det? Han har gett dem trygghet. Han har bevarat deras kultur. Han har skyddat deras barn. Och han har tydligt sagt att detta är ett kristet land.
Inte i betydelsen att alla måste tro, utan som en kulturell förankring. Kristendomen i Ungern är inte bara religion. Det är en rotstruktur för den nationella identiteten. Man behöver inte vara troende för att värdera det. Även ateister och judar i Ungern accepterar denna grund, eftersom den skapar social sammanhållning. I Västeuropa har denna grund kollapsat. Kristendomen har ersatts av woke-nihilism, könspropaganda och kulturellt självmord. Orbán vägrar låta detta förfall sprida sig.
Och när EU kräver sexualiserade paradinslag i frihetens namn svarar Ungern lugnt nej. Inte av hat, utan av princip. Barnen kommer först. Offentlig sexuell underhållning, oavsett läggning, hör inte hemma på gatan. Det är inte tyranni. Det är sunt förnuft.
Det som imponerade mest på oss var dock Orbáns tydlighet i familjepolitiken. Hans pronatalism är inget tomt slagord. Det är ett heltäckande, djärvt och kompromisslöst stödsystem för mödrar. Inkomstskatt avskaffad för livet för arbetande mammor med två eller fler barn. Inte bara medan barnen är små. För livet. Det är revolutionerande.
Och han förstår den verkliga rädslan. Kvinnor avstår inte barn för att de ogillar familjer, utan för att de är rädda att halka efter i samhället om de gör det. Han förlöjligar dem inte. Han moraliserar inte. Han stärker dem.
Detta hör du aldrig i vänsterns medieangrepp. För om det kom ut, skulle människor börja fråga varför deras egna regeringar inte gör samma sak.
Vi vill vara tydliga. Detta är inte vi som överger våra principer. Det är tvärtom. Vi har varit väldigt hårda kritiker av Orbán tidigare. Mest tydligt i våra texter "Ungerns utpressning av EU: Varför majoritetsbeslut måste ersätta enhällighet" och "Ungern och Slovakien: Europa måste sätta ner foten." Då var vi tydliga. Vi varnade för att hota EU:s enighet samtidigt som man tog emot dess pengar. Vi föreslog till och med att medlemskapet skulle frysas. Vi krävde reformer och konsekvenser.
Vi var inte snälla.
Men åsikter kan förändras. Orbán har inte förändrats. Det har vi. Och vi ser nu att hans kompromisslösa försvar av nationell identitet, familj och suveränitet i ett farligt läge förtjänar respekt, inte fördömande.
Vi har ingen vilja att kopiera Ungern. Men vi vill att våra ledare visar samma tydlighet, mod och lojalitet mot sitt eget folk. För om de inte gör det, då blir Orbáns varning en verklighet:
"Ungern kommer fortfarande att finnas när Europeiska unionen är borta."
Och kanske är det just det som Bryssel fruktar allra mest.