Låt mig vara tydlig från början: Jag har aldrig varit ett stort fan av Donald Trump. Hans narcissism, oförutsägbara beteende och vårdslösa ledarskapsstil har enligt mig alltid gjort honom till en djupt bristfällig figur, inte bara politiskt, utan också moraliskt. Så när jag säger det här, förstå att det inte kommer lättvindigt. Men sanning är sanning, och fakta är fakta.
Trump hade fullständigt rätt om invandringen och ledarskapet i Europa. Och det handlar inte bara om London. Han talade om förfallet över hela kontinenten, och sanningen är att vi ser det överallt, Frankrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien.
"Ni håller på att förlora er kultur. Ni håller på att förlora era länder. Människor väller in och de assimileras inte. Och om ni pratar om det, kallar de er rasister."
Det här är inte hysteri. Det är en rak beskrivning av verkligheten. Västeuropa står inför ett kulturellt sammanbrott, och ledarna är för rädda för att säga det högt eftersom de är rädda för att bli kallade fula ord.
Donald Trump kallade Sadiq Khan för en "fruktansvärd borgmästare" och sa att London under hans ledarskap har "massor av problem". Han har rätt.
Under Khans styre har våldsbrotten i London skjutit i höjden. Knivattacker, ungdomsmord, gängvåld och allmän rädsla är på rekordnivåer. Hans svar? Plattityder och politiska floskler.
När han blev ifrågasatt sa Khan en gång:
"Det är en del av att bo i en storstad."
Det där är inte ledarskap. Det är kapitulation.
Istället för att bekämpa brott fokuserar Khan på identitetspolitik, utsläppszoner och splittrande retorik. Under ett nyligt Eid-tal använde han ordet "folkmord" och hänvisade till palestinska "martyrer", och upprepade extremistiskt språk utan att fördöma Hamas. Israels ambassad fördömde talet för att spä på splittring. Khan stod fast vid sitt uttalande.
Han är inte heller någon vän av yttrandefriheten. Hans administration stöder striktare regleringar online och bredare lagar om hatbrott. Samtidigt grips människor i London för memes, skämt och inlägg i sociala medier. Khan har gjort det tydligt: att kontrollera narrativet är viktigare än medborgarnas trygghet.
Sadiq Khan misslyckas inte bara, han accelererar Londons nedgång med ideologi och arrogans. Och det värsta är: den här modellen sprids.
Magdalena Andersson vill omforma Sverige om hon vinner valet 2026, och hennes bostads- och integrationsplaner väcker redan oro.
Tidigare i år föreslog hon att invandrare inte längre ska få välja var de ska bo. Istället ska staten placera dem i traditionellt svenska bostadsområden för att tvinga fram en etnisk och socioekonomisk blandning.
Planen omfattar:
Hon sa själv:
"Vi vill inte ha Chinatown, Somalitown eller Little Italy i Sverige."
Kritiker kallar det social ingenjörskonst uppifrån. Och många påpekar hyckleriet: det är hennes egen politik som skapade krisen. Andersson var finansminister och senare statsminister under år av rekordhög invandring. Nu försöker hon framstå som den som ska lösa problemet.
Hennes nya tuffa retorik om invandring låter för många som ett röstfiskande skådespel. Det hon i praktiken föreslår är tvångsförflyttningar och politiskt styrd folkblandning – ett identitetspolitiskt experiment. Och om hon lyckas riskerar Stockholm att förvandlas till något som liknar Sadiq Khans London.
Kanske var det mest avslöjande ögonblicket när Trump träffade Storbritanniens premiärminister Keir Starmer. De diskuterade yttrandefrihet och censur under ett offentligt uppmärksammat möte. När Trump tog upp sina farhågor svarade Starmer:
"Vi har haft yttrandefrihet väldigt länge, och vi är väldigt stolta över det."
Stolta över vad, exakt?
I dagens Storbritannien grips människor för memes. De utreds för sociala medier-inlägg. De tystas för att de har fel åsikt. Polisen knackar på dörrar på grund av Facebook-kommentarer. Kritiker av islam eller invandringspolitik behandlas som brottslingar, medan verkliga brottslingar går fria.
Vad som är särskilt magstarkt är att Starmer samtidigt som han prisar yttrandefriheten leder en regering som övervakar, tystar och åtal för "hatincidenter" som inte ens är brott.
I februari 2025 höll USA:s vicepresident J. D. Vance ett tal på Munich Security Conference där han gick till angrepp mot Europas politiska elit. Han kritiserade invandringspolitiken, den kulturella förnekelsen och censuren. Han varnade för ökande våld, bristande förtroende och fega ledare.
Talet utlöste ett politiskt ramaskri. Dåvarande förbundskansler Olaf Scholz, försvarsminister Boris Pistorius och oppositionsledaren Friedrich Merz (nuvarande kansler) radade upp sig för att kritisera honom.
Men Vance sa det många européer tänker.
"Om ni inte åtgärdar er invandringspolitik och försvarar er kultur, kommer ni inte ha något land kvar att styra."
Och många höll med. Det var inte ett angrepp. Det var ett väckelserop.
Så vi har tre personer: Trump i Storbritannien, Vance i Tyskland, Andersson i Sverige. En påpekade problemet. En varnade Europa i ansiktet. En var med och skapade kaoset och försöker nu framstå som dess lösning.
Så säger han sanningen.
Och det är viktigare än personlighet.