Hur Gramsci, kulturell marxism och de nyttiga idioterna tog struptag på västvärlden
Det vi lever genom just nu är inte ett politiskt misslyckande. Det är inte en byråkratisk miss som råkade ske av en slump. Det är inte resultatet av några dåliga beslut i isolerade fall. Det handlar inte om ”framsteg” eller ”tolerans” eller ”inkludering”. Det du bevittnar – i Sverige, i USA, i hela västvärlden – är slutet på ett ideologiskt projekt som har varit noggrant planerat, tålmodigt genomfört och som från början deklarerades helt öppet.
Det här är historien om hur vi blev erövrade utan att ett enda skott avlossades. Hur våra sinnen koloniserades långt innan våra gränser gjorde det. Hur sanningen först monterades ner av akademiker och sedan förbjöds av politiker. Det började i ett fängelse – med en man som hette Antonio Gramsci.
Antonio Gramsci: Kulturens nedmonterare
Antonio Gramsci var ingen gatukämpe. Han var en intellektuell. En strateg. En marxist som, medan han satt fängslad i Mussolinis Italien på 1920-talet, insåg varför arbetarklassen aldrig reste sig som Marx hade förutspått. Varför blev det inget uppror? Varför höll de fast vid sin tro, sina nationer, sina traditioner?
Svaret var att de inte såg sig själva som förtryckta. De var stolta över sitt arv. De trodde på Gud, på familjen, på ordning och uppoffring. De älskade sitt land.
Gramsci drog slutsatsen att revolutionen aldrig kunde lyckas om dessa värderingar stod kvar. Den verkliga striden handlade inte om pengar eller produktionsmedel. Den handlade om kultur. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar människans själ.
Gramsci kallade det här för ett behov av att bryta ”kulturell hegemoni” – den dominans som samhällets normer, moral och värderingar utövar. Och han föreslog en ny strategi. En lång marsch genom institutionerna. En tyst infiltration av kyrkor, skolor, medier, konst, språket självt. Målet var att ruttna sönder västvärldens själ inifrån. Steg för steg.
Den här revolutionen behövde inga gevär. Den skulle använda skuld, skam och en systematisk omskrivning av moraliska begrepp. Styrka skulle bli synd. Svaghet skulle bli dygd. Och det fungerade.
Smittan sprider sig: Frankfurtskolan och den nya marxismen
Gramscis idéer dog inte i fängelset. De spreds. Den så kallade Frankfurtskolan – en grupp tyska marxistiska tänkare som Herbert Marcuse, Adorno och Horkheimer – flydde från Nazityskland och hamnade i USA. De bosatte sig vid universitet som Columbia och injicerade ett nytt gift i västerländsk akademi.
De övergav ekonomisk marxism och fokuserade istället på identitet och kultur. Genom att kombinera Marx med Freud skapade de kritisk teori – en ideologi som lärde studenter att se förtryck i allt. Inte i materiell fattigdom, utan som en struktur. Du var inte förtryckt för att du saknade pengar. Du var förtryckt för att någon annan fanns som trodde på ordning, tradition eller ansvar.
Ur detta växte begrepp som intersektionalitet, identitetspolitik, postmodernism, queerteori och senare kritisk rasteori. Allt som var traditionellt måste ifrågasättas. Allt som var stabilt måste förstöras. Allt västerländskt skulle skuldbeläggas.
Det här var inte någon marginaliserad rörelse. Det blev mainstream i universitet över hela västvärlden. På 60-talet var det radikala studenter. På 80-talet var det deras professorer. På 2000-talet var det chefen för HR-avdelningen, skolans rektor, public service, tankesmedjor och ministrar.
Strategin: Ta över institutionerna
De behövde aldrig majoriteten. De behövde bara nyckelpositionerna. Det började i lärarutbildningar och journalistutbildningar. Sen spreds det till förlag, biståndsorganisationer, rättsväsendet och politiken.
De skrev om läroböckerna. De ändrade språket. Rasism blev ”makt plus privilegium”. Kön blev ”ett spektrum”. Familj blev ”en social konstruktion”. Historia blev skuldverktyg. Biologi blev en fördom.
De lärde generationer att förakta den civilisation de ärvde. Att hata sina rötter. Och att se sin existens som ett problem. Allt detta förpackades i ord som lät vackra: ”jämlikhet”, ”rättvisa”, ”inkludering”, ”mångfald”.
Men det handlade aldrig om rättvisa. Det handlade om att krossa det starka.
Sverige: Det perfekta offret
Inget land föll så snabbt och så djupt som Sverige. Varför? För att vi är ett högtrustsamhälle. Ett land som drivs av konsensus, där konfrontation är fult och där lydnad är dygd. Vi tror att alla innerst inne vill väl. Att världen fungerar om man följer reglerna.
Gramscis efterföljare såg detta som ett skämt.
De visste att allt de behövde göra var att rama in underkastelse som moralisk godhet. Att säga till svensken att styrka är farligt. Att nationalism är hat. Att det är rasism att vilja behålla sitt land. Och svensken, rädd för konflikt och besatt av att verka god, öppnade portarna.
Vi tog inte bara emot massinvandring från kulturer som föraktar våra värderingar – vi firade det. Vi tolererade inte bara brott och våldtäkter – vi förlät det. Vi glömde inte bara våra egna traditioner – vi förbjöd dem. Vi sa till våra barn att de inte har någon kultur, inget att vara stolta över, och ingen rätt att säga nej.
Vi kastrerade vårt eget samhälle med våra egna lagar.
De nyttiga idioterna
Gramsci visste att de verkliga förändringarna inte skulle genomföras av revolutionärer. De skulle genomföras av nyttiga idioter. Lärare, byråkrater, journalister, präster, aktivister – vanliga medelklassmänniskor som var för dumma eller för rädda för att fatta vad de stödde.
Det är de som förespråkar könsidentitet i förskolan. Som hissar prideflaggor över kyrkor. Som kallar krav på trygghet för rasism. Som propagerar för öppna gränser men låser sina egna dörrar. Som gör allt för att verka goda – och samtidigt river ner allt som bygger ett samhälle.
De är inte hjärnorna bakom ideologin. De är fotsoldaterna. De är moralens vakthundar. De ifrågasätter aldrig. De bara lyder. Och de är övertygade om att de är goda.
I en annan tid hade de blivit avrättade av samma revolution de tjänade. Vi har inte längre någon KGB som ställer upp dem vid väggen, men principen är densamma. De är utbytbara. Och de kommer ätas upp i slutändan, för tyranni förlåter aldrig svaghet.
Varningarna fanns där
Vi såg det hända. Vi såg upploppen i Frankrike, våldtäktsligorna i Storbritannien, gängskjutningarna i Malmö, kyrkbränderna i Kanada, dragqueens i amerikanska skolor. Vi såg allt. Och vi teg.
Varför? För att ett enda ord kunde förstöra ditt liv. Och så höll vi tyst. Vi viskade våra tankar i köket. Vi hoppades att någon annan skulle säga det först.
Den tystnaden var Gramscis största seger.
KOLLAPSEN ÄR SJÄLVA MÅLET
Varför väst faller, varför ingen stoppar det och vad som väntar efter ruinerna
Västvärlden dör inte av en slump. Den kollapsar inte på grund av inkompetens, lättja eller till och med korruption. Den kollapsar för att kollaps är själva målet. Det sker med avsikt. Institutionerna fungerar inte fel – de fungerar exakt så som de programmerats om att göra.
Tror du att någon har gjort ett misstag? Fel. Någon har ritat upp en ritning.
Ideologin som började med Gramsci, som fördes vidare av Frankfurtskolan, som tog form i kritisk teori och identitetspolitik, handlade aldrig om att bygga något. Den handlade om att förstöra det som redan fanns. Varje pelare som bar upp väst – familj, lag, sanning, skönhet, logik, ansvar – skulle rivas. Först när allt detta var borta kunde något nytt och kontrollerat byggas i dess ställe.
Och det nya är redan här. Du har bara inte sett dess slutgiltiga form än.
USA: Den globala smittspridaren
När den här ideologin landade i USA stannade den inte i universitetskorridorerna. Den spreds som cancer. USA hade tre saker som gjorde det till den perfekta värden: oöverträffad kulturell makt, massmedial räckvidd och ett globalt inflytande. När Hollywood tog till sig de här idéerna pumpades de ut över hela världen. När Ivy League-universitet institutionaliserade dem blev de norm i läroböcker och lärarutbildningar. När företagsvärlden upptäckte vinster i att signalera dygd blev det en del av affärsmodellen.
Därifrån spreds det överallt. Netflix. Disney. YouTube. Nike. Microsoft. Amazon. Regnbågsloggor i juni, BLM-knäböj i juli, klimatpanik i augusti. De brydde sig aldrig om rättvisa. De brydde sig om kontroll. Och denna nya religion gav dem verktygen.
Amerikanska UD pressade genusideologi på Afrika. NGO:er injicerade identitetspolitik i varje humanitär kris. Amerikanska techjättar avgjorde vad som var sant. Och världen, desperat efter dollar och godkännande, anpassade sig.
Kulturell marxism använde USA:s inflytande som en spruta. Och idag finns knappt ett land som är orört.
Tekniken blev maktens verktyg
Digitaliseringen bromsade inte detta. Tvärtom. Sociala medier blev den perfekta mekanismen för massmanipulation och övervakning. Alla blev beroende av bekräftelse. Alla blev livrädda för fördömande. Gilla-markeringar ersatte logik. Retweets ersatte fakta. Algoritmer drev människor in i ekokammare och ilska. Och techföretagen lärde sig snabbt att tysta oliktänkande.
De som brukade säga ”det där får du inte säga” blev moderatorer. Aktivister blev censurmaskiner. Sanning kallades desinformation. Oenighet blev hat. Hela plattformar rensade bort människor för att de sade det som var uppenbart fem år tidigare.
Bakom allt stod den nya prästklassen – byråkrater, akademiker, influencers – som bestämde vad moral betydde idag och i morgon. Ingen röstade på dem. Ingen kunde avsätta dem. De bara deklarerade, och du lydde.
Det här är inte frihet. Det är digitalt livegenskap.
Var är bromsarna?
Det finns inga. Bromsarna är borta. De som tidigare hejdade vansinnet har blivit ersatta eller omprogrammerade.
Journalister brukade granska makten. Nu tjänar de den. Lärare brukade öppna sinnen. Nu stänger de dem. Forskare brukade söka sanning. Nu jagar de anslag och konformitet. Domstolar försvarade lagen. Nu försvarar de ideologi.
Polisen kan gripa dig för att du säger fel pronomen, men inte för att du knivhugger någon. Politiker kan tömma fängelserna men öppna gränserna. Hälsomyndigheter kan stänga din verksamhet men inte förklara varför friska människor hölls inlåsta.
Allt är omvänt. Och ingen inom etablissemanget vågar dra i handbromsen. Varför? För att de är rädda. De vet att pöbeln kommer vända sig mot dem också. De såg vad som hände med J.K. Rowling, Brett Weinstein, och alla som vågade säga nej. De såg hur snabbt revolutionen slukar sina egna.
Och det finns ingen KGB längre som radar upp de nyttiga idioterna. De kommer aldrig rensas ut. De kommer inte ställas till svars. De kommer befordras tills hela systemet dör av inkompetens.
Vad händer när det inte finns mer att bränna?
När du raderar varje standard. När du förstör varje institution. När du gör språket till lögn. När du sexualiserar barn. När du importerar våld. När du kriminaliserar fäder. När du suddar ut vad en kvinna är. När du bestraffar framgång och belönar offerstatus – vad tror du händer sen?
Svaret är inte utopi. Svaret är kaos.
Kollapsen är inte något som väntar. Den är redan här. Du ser redan sprickorna. Städer som ser ut som krigszoner. Skolor som inte utbildar. Gränser som inte existerar. Regeringar som föraktar sitt eget folk. Barn som tror att de fötts i fel kropp. Gäng som har mer makt än polisen. Civilisationen försvinner inte i en explosion. Den löses upp i förvirring.
Och förvirring är precis vad den här ideologin skapar. Den vill att människor ska vara rotlösa, splittrade, förvirrade, medicinerade och beroende. Den vill ha ett folk som är för brutet för att göra motstånd, för skuldbelagt för att försvara sig, och för förvirrat för att förstå vad som gick fel.
Det är det verkliga syftet bakom alla slogans. Därför framställs allt normalt som hat. Därför är styrka, klarhet och identitet numera brott.
Om du kan krossa vad människor är, kan du göra dem till vad du vill.
Det har aldrig handlat om jämlikhet
Låt oss vara ärliga. De som styr den här cirkusen bryr sig inte om jämlikhet. De bryr sig om inversion. Deras mål har aldrig varit att lyfta de svaga. Det har varit att dra ner de starka. Att straffa stabilitet. Att sudda ut skillnader. Att byta tradition mot kaos, hierarki mot oordning och excellens mot medelmåttighet.
De ville inte att kvinnor skulle bli fria. De ville att de skulle hata män. De ville inte att minoriteter skulle bli jämlika. De ville att de skulle känna sig permanent förfördelade. De ville inte ha fred mellan grupper. De ville ha evig misstänksamhet. Och de ville inte att de svaga skulle växa. De ville att de starka skulle falla.
Det här är kulturell marxism. Allt gott måste misstänkliggöras. Allt starkt ska försvagas. Allt verkligt ska förlöjligas.
Det här är inte rättvisa. Det är hämnd förklädd till medkänsla.
Går det att göra något?
Det är frågan alla ställer. Och svaret beror på hur långt förfallet har gått. På många håll är det redan för sent. Du kan inte rösta dig ur en kultur som hatar sig själv. Du kan inte laga ett samhälle med reformer när förfallet är andligt.
Men du kan börja prata. Du kan börja vägra lögnen. Vägra pronomenen. Vägra skulden. Vägra tystnaden.
Gramscis marsch lyckades för att goda människor teg. De viskade sanningen i köket och hoppades att någon annan skulle säga det först. Det kommer ingen.
Det enda sättet att stoppa kollapsen är att peka ut den, avslöja den och bygga om från grunden. Tegel för tegel. Barn för barn. Skola för skola. Lag för lag. Kultur förändras inte av protester. Den förändras av mod. Dagligt. Utan ursäkter.
Om vi inte gör det, kommer det inte finnas något kvar att bevara.