Jag är inte britt. Jag är svensk.
Och visst, vi har haft våra egna problem med invandring här i Sverige. Vi har sett vad det kan leda till. Men det som pågår i Storbritannien just nu… alltså, det är på en helt annan nivå. Det är faktiskt svårt att fatta att det är verklighet.
Det är en ö. Hela landet är omgivet av vatten. De har ett modernt militärt försvar och några av de mest avancerade resurserna i världen. Ändå lyckas folk ta sig dit olagligt i små båtar nästan varje dag. De kommer i land, och istället för att skickas tillbaka så blir de upphämtade, får filtar, vatten, ibland till och med hotellrum. Alltså… va?
Hur är det ens möjligt? Varför gör ingen någonting? Hur kan ett land som Storbritannien, med all sin makt och teknologi, inte ens kontrollera sin egen gräns?
Jag fattar inte. Och jag behöver att någon förklarar det här för mig som om jag vore fem år gammal. För uppenbarligen tror dom som styr att vi andra är idioter.
Okej, vi tar det steg för steg.
Så fort någon sätter fot på brittisk mark, eller till och med blir räddad till havs av brittiska myndigheter, då kan dom direkt säga att dom söker asyl. Det är allt som krävs. Så fort dom säger det ordet så måste hela rättssystemet behandla deras fall. Och då går det inte bara att skicka hem dom. Nu ska det bli intervjuer, prövningar, överklaganden om det avslås. Allt det där kan ta flera månader, ibland flera år.
Och även om det avslås, så försvinner dom flesta bara. Ingen följer upp. Dom blir inte utvisade. Dom stannar kvar.
Sen har vi Frankrike. Storbritannien kan inte bara lämna tillbaka folk till Frankrike, om inte franska staten går med på det. Och det gör dom oftast inte. Det är till och med så illa att fransk polis ibland hjälper migranterna att ta sig till kusten. Det är inget skämt. Dom eskorterar dom till havet och sen är det Storbritanniens problem.
Det blir ett politiskt pingpongspel där ingen vill ta ansvar.
Och det är inte ens stora båtar vi pratar om. Det är små, uppblåsbara gummibåtar som är billiga och svåra att upptäcka. Storbritannien har en jättelång kustlinje, flera tusen kilometer, så det är inte lätt att bevaka varje meter. Men dom har ändå drönare, patrullbåtar, radar. Verktygen finns. Det som saknas är viljan att använda dom.
Och det som gör det ännu värre är att när båtarna väl upptäcks, så försöker man inte ens stoppa dom. Brittiska gränsvakter hjälper ofta till att lotsa båtarna i land istället. Varför? Jo, för att man är rädd att någon ska drunkna. Då kan det bli stämningar, protester, rubriker. Så istället låter man dom komma.
Hur blev det så här?
Och folk som åker över är inte bara desperata individer på flykt. Dom flesta av dessa resor organiseras av smugglarnätverk. Kriminella ligor. Det är internationella operationer som tjänar enorma summor pengar. Dom vet exakt hur systemet funkar och vilka kryphål som finns. Dom lär migranterna vad dom ska säga och när. Dom vet när det är bäst att korsa. Dom är alltid ett steg före myndigheterna.
Och det här vet politikerna. Alla vet. Men ändå gör ingen något. Inför varje val snackas det om hårdare tag. Att man ska ta tillbaka kontrollen. Men inget förändras. Varför? För att dom är rädda. Rädda för att kallas rasister. Rädda för kritik. Rädda för media, aktivister och jurister.
Så dom gör ingenting. Eller låtsas göra nåt. Men i verkligheten händer inget.
Och själva systemet är trasigt. Även om någon grips så finns det ingen plats att hålla dom på. Förvaren är fulla. Det finns knappt några utvisningsflyg. I många fall får dom bara ett papper och blir tillsagda att komma tillbaka senare. Sen försvinner dom. Lever i landet illegalt, jobbar svart, och ingen hittar dom igen.
Det är inte bara att systemet misslyckas. Det är byggt för att misslyckas.
Men här kommer den fråga jag inte kan släppa.
Varför skrev västvärlden lagar som skadar dom själva?
Vem tyckte det var en bra idé att skapa regler som är så vaga och svaga att vem som helst kan utnyttja dom?
Och varför håller man fortfarande fast vid dom reglerna, när nästan ingen i landet vill det längre?
Vi pratar om gamla konventioner och avtal som skrevs för 70 år sen, i en helt annan tid. 1951 års flyktingkonvention. Europeiska människorättslagar. Visst, dom skrevs med goda avsikter. Men dom är helt ur fas med verkligheten. Systemet behandlar fortfarande varje migrant som om det vore 1945 och dom flydde från ett krig.
Men det stämmer inte. Dom flesta kommer inte från krigszoner. Dom kommer från säkra länder. Dom är ekonomiska migranter. Men dom vet att så fort dom når ett västland och säger “asyl” så stannar allt. Staten måste behandla deras fall. Och om man försöker utvisa så blir det överklaganden, demonstrationer, kanske rättsfall som stoppar allt.
Så här står vi. Medvetet handlingsförlamade.
Och det här är alltså en ö. Storbritannien har inga landgränser. Man skulle tro att det vore enklare. Bara patrullera kusten så är det lugnt. Men ändå händer det här. Tusen och åter tusen tar sig in varje år. I små båtar. Och när dom kommer, så griper man inte in. Man hjälper dom i land, ger dom filtar, vatten, ibland hotell.
Samtidigt har landet hemlösa krigsveteraner på gatan.
Varför stoppar man inte bara båtarna? Grip folk på stranden och skicka tillbaka dom direkt. Det krävs inte ny teknik. Det är inte brist på pengar. Det handlar om val. Politiska val.
För ärligt talat. Det är inte att dom inte kan. Det är att dom inte vill.
Västländer skulle kunna lösa detta imorgon om dom ville. Dom har pengarna. Verktygen. Och folkets stöd. Men dom gör det inte. För systemet är byggt för att se bra ut på pappret, inte för att fungera. Det är skapat för att blidka FN, inte skydda landets egna gränser. Det är viktigare att verka snäll än att faktiskt lösa problemet.
Aktivister, NGO:er, jurister, medier. Det är dom som styr politiken nu. Inte vanliga medborgare.
Så här sitter jag, från Sverige, och ser på det här som händer i Storbritannien. Och jag kan inte fatta att det är verkligt. Jag förstår inte hur det tillåts fortsätta. Och jag frågar dig, du som bor i Storbritannien eller i något annat västland — hur förklarar du det här?
För jag har försökt förstå det från alla håll, men det går inte.
Kanske är det jag som är dum.
Eller så är det dom som tror att vi alla är det.