Låt oss bara säga det som många tänker men inte vågar uttala. Det finns en enorm och uppenbar dubbelmoral i hur världen pratar om ras, identitet och kultur. Vissa grupper får skydda sina traditioner, dra tydliga gränser och säga "nej tack" till främlingar. Andra grupper? De förlöjligas. De demoniseras. De stämplas som rasister bara för att de ens antyder att de kanske vill bevara det som byggt deras civilisation. Och den senare gruppen är, förstås, européer.
Varför hyllas kurdernas kamp för självständighet som hjältemodig, medan svenskar som ifrågasätter massinvandring direkt kallas högerextrema? När palestinier kräver ett eget land kallas det för frigörelse. När ungrare vill förbli ungrare kallas det främlingsfientlighet. Varför är det så?
Ta exemplet med Tjeckoslovakien. Två etniska grupper, tjecker och slovaker, valde att gå skilda vägar 1993. Det var fredligt. Ingen kallade dem rasister. Det var självbestämmande. Punkt slut. Och ingen skrek om intolerans eller fascism.
Samma sak hände i forna Jugoslavien. Ja, det fanns krig och konflikter, men principen var densamma. Olika folkgrupper ville ha egna nationer, egna lagar, egna kulturer. Ingen sa att de var hatfulla för att de ville leva separerade från varandra. Det accepterades.
Men när dagens europeiska länder, särskilt i väst, säger att de vill bevara sin kultur, sin identitet och sitt sätt att leva, då slår etablissemanget tillbaka med full kraft. Rasist. Högerextremist. Ond. Varför är det okej för alla andra att vilja leva bland sina egna, men inte för oss?
Det här handlar inte om överlägsenhet. Det handlar inte om hat. Det handlar inte om att vilja skada eller utrota andra. Det handlar om hyckleriet. Om att gång på gång bli skuldbelagd när man bara uttrycker vad man ser och upplever med egna ögon. Vi blir tillsagda att inte tro på vår egen verklighet.
Du kan flytta till Japan och du kommer alltid vara en utlänning. Du kan bosätta dig i Kina, men tro inte att du någonsin blir en av dem. Saudiarabien delar inte ut medborgarskap till vem som helst och ingen klagar. Och det är som det ska vara. Varje nation har rätt att skydda sin kultur och sitt sätt att leva.
Men inte i Europa. Inte i Kanada. Inte i USA. Här ska vi öppna våra gränser, sudda ut vår identitet, tolerera allt och alla, även dem som föraktar oss. Om vi ifrågasätter detta är vi inte bara okunniga, vi är onda. Rasister. Nazister. Fascister. Välj valfri etikett.
Det är ett fullständigt absurt narrativ. Och alla vet det. Men de flesta vågar inte säga det.
Låt oss vara ärliga. Ordet "rasism" betyder inte längre vad det en gång betydde. Det har urvattnats, förlorat sin verkliga mening och används nu som ett politiskt vapen. Det handlar inte längre om hat eller överlägsenhet, utan om att du råkar säga något som utmanar maktens berättelse.
Om ett europeiskt land säger "vi vill förbli ett europeiskt majoritetssamhälle", då exploderar media. Men när Nigeria stänger sina gränser eller Israel säger att de är en judisk stat? Då är det tyst. När amerikanska ursprungsstammar utesluter icke-medlemmar? Applåder.
Varför tvingas bara vita majoritetssamhällen utplåna sig själva för en mångkulturell dröm som ingen annan deltar i?
Titta återigen på Tjeckoslovakien. Två europeiska folkgrupper ville gå skilda vägar. Det respekterades. Det sågs som vuxet och civiliserat. Men i dag, om du bara antyder att invandringen kanske gått lite för långt, då stängs du ute ur debatten.
Det är ett hyckleri så tjockt att det nästan blir förolämpande. De ber oss inte tänka om. De kräver att vi ska förneka verkligheten. Och om vi ändå säger det vi ser – då blir vi brännmärkta.
Vi måste prata fakta, inte känslor. Alla kulturer är inte lika. Alla värderingar är inte universella. Vissa människor anpassar sig, andra gör det inte. Och det finns invandrargrupper i Europa som helt enkelt inte vill anpassa sig. De vill ta med sig sin egen kultur, införa sina egna regler, och leva parallellt med det svenska samhället.
Fråga en vanlig fransman i en förort i Paris. Fråga en svensk i Malmö. Fråga en holländare i Rotterdam. De ser vad som händer. De lever mitt i det. Brottslighet, segregation, importerade konflikter, fientlighet mot västerländska värderingar.
Och om de säger det högt? Då är de rasister. Då tystas de. Då får de sparken. Då är det de som är problemet i sina egna länder.
Hur fan hamnade vi här?
Vänstern älskar etnisk och kulturell bevarande – så länge det inte är europeiskt. Svart stolthet? Fantastiskt. Muslimsk autonomi? Underbart. Kurdiskt självstyre? Heroiskt. Men om en vit europé uttrycker oro över att bli en minoritet i sitt eget hemland? Då är det "vit makt".
Budskapet är tydligt: bara icke-västerländska kulturer är värda att skydda.
Det är ideologiskt bedrägeri. Och folk börjar vakna.
Mycket av denna sjuka logik grundar sig i skuld – särskilt i Europa. Kolonialism, slaveri, Förintelsen. Gamla synder används i dag som ursäkt för att radera oss själva. Men vet du vad? Den skulden är inte global. Den delas inte. Den återgäldas inte.
Ingen säger åt Kina att öppna gränserna för somalier. Ingen kräver att Saudiarabien ska ta emot afghanska flyktingar. Ingen föreläser Rwanda om hbtq-rättigheter. Skulden finns bara i en riktning – riktad mot européer som inte ens levde när dessa historiska brott begicks.
Det är dags att lägga av med det här. Det är dags att vägra bära denna skuld som ett koppel runt halsen.
Låt oss sluta linda in det. Ja, vissa grupper är inte kompatibla – kulturellt, religiöst, beteendemässigt. Det är inte rasism. Det är verklighet. Om någon kommer med en ideologi där kvinnor är underlägsna, där avfällingar ska dödas, där homosexuella ska stenas, eller där svensk lag inte gäller – då är det inte hat att säga "det här hör inte hemma här".
Det kallas att ha gränser. Att ha självrespekt.
Ingen säger att Japan är rasistiskt för att skydda sina traditioner. Ingen kallar Botswana främlingsfientligt för att prioritera sitt eget folk. Så varför är det bara väst som måste bjuda in alla, ändra sina värderingar, böja sig bakåt – och samtidigt le?
Återigen: det här handlar inte om överlägsenhet. Det handlar inte om hat. Vi vill inte skada någon. Vi vill inte bygga murar av hat. Vi vill bara ha rättvisa. Sunt förnuft. Möjligheten att säga "vi vill inte förlora det som är vårt" utan att bli korsfästa i media.
Eliterna som tvingar på oss mångkulturen slipper själva konsekvenserna. De bor i inhägnade områden, skickar sina barn till privatskolor och lever i trygga bubblor. Vanligt folk, arbetarklass, medelklass – de får leva med verkligheten. Med brott, otrygghet, splittring och identitetslöshet.
Det här är inte medmänsklighet. Det är ett toppstyrt experiment utan vårt godkännande.
Och om du protesterar? "Rasist."Det är inte rättvisa. Det är språklig diktatur.
Rätten till kulturellt bevarande är inte något som bara gäller vissa folk – den gäller också européer. Vi har samma rätt som alla andra att försvara vår identitet, skydda våra gränser och sätta vårt eget folk främst.
Vi ber inte om överhöghet. Vi ber om jämlikhet. Om ömsesidighet. Om grundläggande rättvisa. Om alla andra folk får säga "vi vill inte bli minoritet i vårt eget land", då får vi också säga det.
Och om det gör oss till "rasister" i globalisternas ögon, då kanske det är dags att bära den etiketten som rustning och riva ner systemet som gjorde det kriminellt att bry sig om sitt eget folk.
Avslutande tanke
Det här handlar inte om hat. Det handlar om överlevnad. Om värdighet. Om att vägra utplånas. Om mångfald verkligen är en styrka, då måste den vara frivillig, inte påtvingad. Och om identitet är värd att bevara, då gäller det alla identiteter – även de europeiska.
Sluta be om ursäkt. Börja försvara. Ingen annan kommer göra det åt oss.