Vi måste snacka om Ryssland. Mer specifikt om Putin, makt, krig och vad resten av världen egentligen ska göra när en diktator som redan tappat kontrollen börjar dra alla med sig ner i avgrunden. Det här inlägget handlar om hur läget ser ut just nu, hotet Putin fortfarande utgör, och vilken strategi som faktiskt skulle kunna stoppa honom innan allt blir ännu värre.
Allt började med en kommentar från Sara T som frågade: ”Om vi visar en oövervinnerlig styrka, kan det vara vårt bästa hopp för fred?” Och helt ärligt, ja. Det är en väldigt bra poäng. För när man har att göra med någon som Putin, någon som själv har målat in sig i ett hörn, då kan styrka vara det enda som funkar.
Så här ser jag på det.
Putin har egentligen inga val kvar. Vad han vill personligen spelar ingen större roll längre. Kriget måste fortsätta. Om det tar slut, kraschar den ryska ekonomin och hans maktställning börjar skaka. Så han måste hålla igång det för att överleva politiskt.
Det enda han fortfarande har kontroll över är rädslan inifrån. Rädslan för att bli störtad. Rädslan för att bli förrådd. Rädslan för att de närmaste ska vända sig emot honom. Det är där han lägger all sin energi nu. Det handlar inte om någon smart långsiktig plan. Det handlar bara om att klamra sig fast.
Och det gör honom farligare.
När sådana personer känner sig trängda, backar de inte. De slår vilt omkring sig. Om de ska gå under, vill de dra med sig så många som möjligt. De vill göra ett avtryck. Det är därför man inte kan möta den här typen av människa med förhandlingar eller vänliga ord.
Så vad funkar?
Tydlighet. Brutal tydlighet. Och total överlägsenhet.
Om du attackerar, dör du. Inte bara du. Alla runt omkring dig. Alla oligarker, alla generaler, alla rådgivare. Borta.
Det var så man höll fred under kalla kriget. Inte med möten och leenden, utan med en tydlig signal: Ett enda felsteg och allt går under. Den rädslan höll båda sidor i schack.
Och rädsla funkar fortfarande.
Man behöver inte linda in det. Budskapet är enkelt. Om du startar krig med oss, är ditt system färdigt. Det här når inte bara Putin.
Det når även folket runt honom. När han säger "Nu kör vi mot väst," så kanske någon i rummet tänker, Jag tänker inte dö för den här galningen. Det är så sprickor börjar uppstå.
För verkligheten är att Putin sitter med två riktigt dåliga alternativ. Trappa upp kriget och riskera att bli utraderad av väst. Eller backa, och riskera att bli störtad inifrån. Båda alternativen är farliga. Men vårt jobb är att se till att det spår som leder till oss ser ut som garanterad död. Om hans chans att överleva en inrikeskris är ens lite högre, så väljer han troligen den vägen.
Vissa säger att vi ignorerar hans psykologi. Det gör vi inte. Det är precis den som är problemet. Putin är inte rationell i vanlig mening. Han är en narcissist, kanske till och med sociopat. Och sådana människor vill inte dö förnedrade. De vill inte bli störtade av sin egen befolkning. Om de ska dö, då ska det ske i dramatik och kaos. Det är vridet, men det är så egot funkar.
Och just därför får vi inte se svaga ut. Ju tydligare och allvarligare vi är, desto större chans att folk runt honom inser vad som står på spel och stoppar honom innan det är för sent.
Nu måste vi prata om eftergiftspolitik.
Den är utesluten. Någon som minns Hitler? Det är bara ett sätt att köpa tid för ännu mer galenskap. Du kan inte blidka en diktator som den här. Antingen drar du gränsen och håller den, eller så låter du honom fortsätta pressa tills du själv sitter fast i ett hörn.
Det här är inte en person du ger små vinster till i hopp om att han ska nöja sig. Han nöjer sig aldrig. Och varje gång han får något, kommer han tillbaka för mer. Så fungerar sådana män. Det var så vi halkade in i andra världskriget. Man ger lite. Sen lite till. Och plötsligt står man där med ett monster som borde ha stoppats från början.
Så nej. Vi kommer inte spela det spelet.
Vi tänker inte hålla honom nöjd bara för att skjuta upp konflikten i några månader. Det funkar aldrig. Vi måste göra det fullständigt tydligt att om han kliver över linjen, så är det över för honom. Oavsett om det är hans eget folk som tar honom, eller vi som gör det, så slutar det på samma sätt.
Och det kommer att ta slut. Frågan är bara vad som händer på vägen dit.
Ingen vet exakt hur det här kommer att spela ut. Men om vi håller oss starka, tydliga och helt kompromisslösa, kanske vi lyckas styra honom mot det alternativ som gör minst skada för resten av världen.
Han måste tro på att om han väljer krig, då är det hans sista beslut i livet.