01 Sep
01Sep

Europas stora svek: Vi blev aldrig tillfrågade

När blev vi, det vanliga folket i Europa, någonsin tillfrågade om vi ville leva under Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, Internationella brottmålsdomstolen eller Europadomstolen? Aldrig. Inte en enda gång. Ingen röst, ingen folkomröstning, inget verkligt val. Detta syddes ihop av kommissionärer, statschefer och Bryssels politiska klass, undertecknades av politiker och påtvingades oss som om de hade rätten att göra det. Det hade de inte.

Och låt oss vara tydliga: vi blev aldrig på riktigt tillfrågade om Europeiska unionen heller. I några få länder fick folket rösta om vissa fördrag, men endast om små steg, aldrig om den fulla verkligheten med en centraliserad superstat. Och när människor vågade säga nej ignorerade eliten dem helt enkelt.

  • Danmark, 1992 – Maastrichtfördraget: Danskarna röstade nej. De tvingades rösta igen 1993 tills de gav det ”rätta” svaret.
  • Frankrike och Nederländerna, 2005 – EU:s konstitution: Båda länderna röstade nej. Projektet döptes sedan om till Lissabonfördraget och drevs igenom utan att folket fick frågas igen.
  • Irland, 2008 – Lissabonfördraget: Irländarna röstade nej. De tvingades rösta igen 2009 tills de röstade ja.
  • I de flesta andra länder, inklusive Tyskland, Italien och Spanien, blev folket aldrig tillfrågade alls. Deras parlament ratificerade helt enkelt fördragen.

Och idag visar EU sitt förakt för demokratin helt öppet. Vem röstade på Ursula von der Leyen för att bli ordförande för EU-kommissionen, den mest mäktiga icke-valda posten i Europa? Inte du. Inte jag. Inte en enda vanlig medborgare någonstans. Hon blev nedsläppt genom bakgrundsuppgörelser mellan nationella ledare, godkänd av partimaskiner och pressad igenom Europaparlamentet med några få rösters marginal. Hon står i skuld till Bryssels elit, inte till Europas folk.


Myten om ”samtycke”

EU-försvarare gillar att leka med ord. De säger att systemet är demokratiskt eftersom parlament har röstat, eller eftersom Ursula tekniskt sett bekräftades av Europaparlamentet, eller eftersom Irland och Danmark ”konsulterades” två gånger. Men låt oss skala bort fasaden.

  • Folkomröstningar: När folket i Danmark och Irland sa nej respekterade inte Bryssels klass det. De gjorde små justeringar, delade ut undantag och garantier och tvingade sedan folket tillbaka till vallokalerna tills de fick ett ja. Det är inte demokrati. Det är manipulation. Det visar ett rent förakt för det första beslutet.
  • Ursula von der Leyen: Vi får höra att hennes utnämning var demokratisk eftersom Europaparlamentariker röstade för henne. Men folket röstade aldrig på Ursula. Hon var inte ens en toppkandidat i Europavalet. Hon sattes dit genom bakgrundsuppgörelser och pressades sedan igenom parlamentet med några få rösters marginal. Att kalla det demokrati är ett skämt.
  • De påstådda ”fördelarna”: EU-vänner älskar att påminna oss om handel, fri rörlighet och konsumentskydd. Men allt detta kunde ha funnits inom en lösare EEC-ram. Man behöver ingen superstat för att handla med sina grannar. Frågan är inte förmånerna, frågan är att den djupare politiska integrationen aldrig presenterades för folket i ett tydligt och bindande val.
  • Representativ demokrati: Detta är tricket de gömmer sig bakom. Ja, i teorin godkände parlamenten dessa fördrag. Men här är skillnaden: när ett parlament stiftar en skattelag kan den rivas upp vid nästa val. När ett parlament ger bort suveränitet till Bryssel är den makten borta för alltid om inte hela systemet rivs upp. Den typen av oåterkallelig förändring kräver folkets direkta samtycke och det gavs aldrig.

Detta är knepet från EU-etablissemanget. De gömmer sig bakom abstraktioner som ”indirekt samtycke” för att ursäkta vad som i verkligheten är ett demokratiskt underskott. Men sanningen är enkel och obestridlig: vi blev aldrig tillfrågade. Punkt. Och om vi aldrig blev tillfrågade har de ingen rätt att hävda vårt samtycke.


Sanningen är att den enda gången det europeiska projektet någonsin var rimligt var när det var EEC, Europeiska ekonomiska gemenskapen. Ja, även Romfördraget 1957 innehöll ambitionen om ”en allt fastare sammanslutning.” Men låt oss vara ärliga: det låg gömt i det finstilta. Det såldes till folket som en ekonomisk gemenskap, ett sätt att sänka tullar och främja handel, inte som en politisk superstat. Och i årtionden var det så man uppfattade det. Det var först med Maastricht 1992 som masken föll och de politiska ambitionerna kom fram i ljuset. Det var sveket.


Hur ett verkligt europeiskt projekt skulle kunna se ut

Och låt oss vara ärliga inte allt med idén om europeiskt samarbete är dåligt. Vanliga människor är inte emot att arbeta tillsammans. En version av gemensamt försvar skulle kunna skydda oss i dagens farliga värld, särskilt när NATO ser skakigt ut. Fri rörlighet, om den sköts ansvarsfullt, skulle också kunna fungera. Detta är praktiska saker som skulle kunna överleva i ett verkligt fungerande europeiskt projekt.

Men nyckeln är att det måste ske på våra villkor och inte på deras. Suveränitet måste komma först. Ingen Bryssel-elit som stiftar lagar över våra huvuden. Inga permanenta maktöverföringar som aldrig kan göras ogjorda. Varje nation måste förbli fullt ansvarig för sina egna gränser, sina egna lagar och sin egen ekonomi. Samarbete ska vara frivilligt, inte påtvingat.

Och folket måste tillfrågas vid varje steg. Inga trickfrågor. Inga skenbara konsultationer. Riktiga folkomröstningar. Bindande. Om folket säger nej, då är det nej. Det är så man bygger legitimitet.

Vad skulle kunna överleva?

  • Handelssamarbete – håll tullar låga, låt människor göra affärer, men använd inte handel som ursäkt för politisk kontroll.
  • Gemensamt försvar – nationer som arbetar sida vid sida mot gemensamma hot, men med varje land i kontroll över sin egen militär.
  • Kontrollerad fri rörlighet – öppna gränser där det fungerar, skyddsåtgärder där det inte gör det. Nationerna bestämmer takten och gränserna.
  • Gemensamma projekt – forskning, infrastruktur, energinätverk, där samarbete gör alla starkare utan att utplåna suveräniteten.

Denna typ av Europa skulle kunna fungera, för det skulle bygga på folkets vilja, inte på byråkraternas arrogans. Ett Europa som skyddar sina nationer istället för att upplösa dem. Ett Europa som minns att demokrati börjar med folket, inte i Bryssels slutna rum.


Tiden har kommit för förändring. Inte fler hemliga uppgörelser, inte fler fördrag som tvingas på oss utan att vi får säga vårt, utan ett Europa byggt på sanning och samtycke. Om det ska finnas ett europeiskt projekt måste det vila på suveränitet, ansvarighet och direktdemokrati. Folket inte icke-valda eliter måste vara drivkraften. Utan folkets röst finns det ingen legitimitet och det kommer det aldrig att göra.

Comments
* E-postadressen kommer inte att publiceras på webbplatsen.